Aftonbladet – 7 mars 1860, sida 3

1 saktens Olverseende, Komitens norska ledamöter tillåta :sig i underdåaighet förklara, att de betrakta de förändringar i Norges grundlags 6 25, hvilka uppkomma genom de i komitens förslag upptagna stadganden, såsom betydliga eftergifter å Norges sida, men hvilka genomförandet af likhetsgrundsatsen och afseende å förenipgens väl fordra, samt att de blott gifvit sina röster för dessa eftergifter under den förutsättning och med det vilkor att, hvarhelst genomförandet af likhetsgrundsatsen och föreningens väl fordra någon sådan eftergift å svenska sidan, densamma måtte medgifvas ned lika broderlig välvilja. De norska iedamöterne hafva ansett att ett sådant fall är för banden nti stadgandet i norska grundlagens 4 14, hvarigenom åt svensk man är lemnad lika rätt med oorsk att bekläta Norges högsta och vigtigaste embete, utan att någon motsvarande rättighet är gifven åt norsk man i Sverge. I fråga om de båda rikenas ömsesidiga handelsförhållanden stadgades redan år 1815, i det tullen för spanmål, fisk och viktualievaror af alla slag, som sjöledes fördes från det ena riket till det andra, bestämdes till hälften af hvad för samma yaror, införda från annan utländsk hamn erlades, samt inoch atförseln landvägen af hästar, kreatur, spanmål och yviktualier alldeles frigafs. Sedan åtskilliga förslag till mera omfattande lättnaderi.en ömsesidiga handelsgemenskapen blifvit framstälda, ledde dessa omsider till utfärdande af den så kallade mellanrikslagen af den 24 Maj 1825 i Sverge. och den 4 Aug. 1827 i Norge. Efter det emellertid tvister uppstått rörande tillämpningen af nysstämnda författning, pedsåttes en komite år 1845 i Kristiania af svenska och norska män, för att öfverlägga om hvilka förändringar uti gällande stadganden skulle för gemensamt bästa kunna anses ändamålsenliga; inom denna komit befunnos dock meningarne så delade, att de endast blefvo eniga om det förslag att utländska varor äfven oförtullade skulle kunna såsom transitogods iendvägen införas från det ena riket till det andra, äfvensom om grunderna för naturalisation af fartyg. Komitens betänkande blef sedan föremål för Jångvariga förhandlingar mellan begge rikenas regeringar; men då icke någon enighet kunde åstadkommas, äck ärendet, i enlighet med kongl.: resolutionen den 1 Maj 1852, tills vidare bero. Under tiden hade ett sockerraffinaderi vid Fredrikshall år 1850 blifvit ånyo upptaget, hvilket enligt äldre privilegier egde att åtnjuta förmåner i afseönde å tullen, hvilka kunde menligt inverka för Sverge. Sedan de härigenom uppkomma förhållandena varit föremål för dfverläggningar såväl hos rikets ständer som hos Storthinget, förordnades ånyo en komit6 af svenske och norske män, som år 1856 sammanträdde i Stockholm och utarbetade förslag till ny lag rörande handelsförhållandena mellan de båda rikena, hvilket förslag af K. M:t förelades såväl rikets ständer som Norges Storthing och jemval af rikets ständer antogs, men deremot icke vann Storthingets bifall. I afseende på rättsförhålandena mellan de båda rikenas invånare, hade i Norge den 11 Sept. 1818 och i Sverge den 1 Juni 1819 en kongl. förordning blifvit utfärdad angående dem, som i ena riket begingo brott och sedermera till det andra riket afveko. Då emeNertid debna under tidens lopp befunnits otillräcklig för upprätthållande af tillbörligt röttstillstånd de båda rikena emellan, anhöllo rikets tänder, i skrifvelse den 13 Aug. 1851, att K. M:t måtte träffa åtgärder för ömsesidigt ordnande af förbållandet emellan rikena, med hänsigt till förpligtelsen för det ena rikets invånare att lyda kallelser, utfärdade af embetsmyndighet i det andra riket och till verkställighet af de på begge sidor gifna domar m.m. För sådant ändamål förordnades år 1855 en komit6 af svenske och norske män, som den 6 Aug. samma år afgaf förslag till låg rörande ömsesidig verkställighet i godo af laga kraftvunna domar och utslag de begge rikena emellan. Detta förslag förelades af K. M:t år 1857 rikets ständer och storthinget samt blef af rikets ständer antaget, men af Stortbinget afslaget, på grund hufvudsakligen af följande, i Storthingets konstitutionskomitås betänkande angifna skäl. Den emellan Sverge och Norge bestående politiska förening synes icke medföra någon nödvändigbet af ömsesidig omedelbar verkställighet af domar. Åt sådant finnes emellan de förenade Nordameriska Staterna, deraf kan icke dragas någon följd ör rikena Norge och Sverge, hvilkas föreniog är af en helt annan beskaffenhet. Särskild betänklighet för Norge att ingå på den ömsesidiga, alldeles omedelbara -exekutionen af domar torde måhända icke utan allt fog kunna hemtas från de klagomål, som till och med i Sverge, och det just på nuvanande riksdag, blifvit framställda öfver dåt mindre ä!fredsställande i den befintliga ordningen vid prowkollsföringen, särdeles af vittnesmål o. 5. v. vid de enska landtdomstolarne, hvilka klagomål också framullat förslag till bättre garantier härutinnan, äfvenm från den i bristen af ettsakförarestånd i Sverge cgande svårighet för en hvar och isynnerhet för utländningen, att erhålla vederbörligt biträde vid de wernska domstolarne. De i Sverge stådgade former r ändrings sökande, som äro helt och hållet afvinde från våra och lemna hos oss helt okända, körta öterum ftillstalans folföljande, föröka också i hög grad vigten af den anförda, från bristen af dugligt ach lätt tillgängligt biträde för sakers utförande i Sverge hemtade betänklighet. Slutligen kan emot antagandet af en lag af ifrågavarande innebåll öfrerhufvud anföras, att öfriga internationella bestämmelser mellan rikena i hithörande ämnen måhända borde underkastas en allmän granskning, och hvad deraf bibehölles intagas i en mera allmän öfverenskommelse. Det: toråe nemligen, i afseende på de i gen af den 11 September 1818 intagna föreskrifvara tvifvelaktigt om man icke gått för långt i nsesidiga medgifvanden, när hvartdera riket emot folkrättens allmänna regel, förpligtat sig att, i anledning af hvilken förbrytelse som helst; utlemna sina egna medborgare till det andra landet, der förbrytelsen blifvit begången; och hvad formen angår, är det onekligen en brist, att sistnämnda lags bestämrkelser icke uttryckligen äro grundade på ömsesidighet.s Den 2 Augusti 1856 beslöt K. Maj:t i gemensamt onskt och norskt statsråd tillsättandet åf. en :komion af svenska och norska män, under dåvarande 11. K.Hökronprinsens ordförändeskap;för uppgörande if ett förslag till mellanrikslag, hvarigenom skulle för framtiden stadgas, i billigt förhållande till deras folkmängd, de förenade rikenas bidrag till upprktthållande af gemensam sjelfständighet och ära, och för hvilken lags tillvägabringande K. Maj:t tillunnagaf sig ämna påkalla Sverges rikes ständers h norska Storthingets medverkan. Den 8 påfölde September utnämndes ledamöterna i -kommisnen, hvilken derefter sammanträdde dels i Kristiaa, dels i Stockholm, och den 24 December 1856 f sitt underdåniga betänkande. Något lagföri anledning af detsamma har dock ännu ej blifolkrepresentationerna förelagdt. Vid 1818 års Storching i väcktesförsta gångenfråga om ståtbållareembetets upphäfvande. Detta förslag ief emellertid år 1821 af:Storthinget med stor plug et förkastadt. Vid-:1848 års Storthing väcktes lermera ett förslag, att ur 14:6-af Norges grundz utesluta orden: Till ståthållare utnämnes antina en norrman eller .en svensk. Detta förslag, som id nästföljande Storthing af -konstitutionskomiten örordades, blef emellertid af Storthinget enstämmigt örkastadt. Men vid samma Storthing väcktes åter aget att helt och hållet upphäfva ståthbållareem;etet.. :.Motionären anförde dervid bland annat, att Vorges förening med Sverge medförde, utom andra örändringar i norska grundlagen, äfven den, att ståtvållareembetet upprättades, men att troligen redan jen tiden mången insåg huru stridande idetta em