nat sätt, men den nordiska trögheten lemnar lika ogerna åsigter som vanor. Dessa påminnelser truga sig på betraktaren, då han, i vår Illustrerad Tidning läser berättelsen om en beställning å en praktsabel, utförd i Solingen. Vi tro att vapnets form är i utmärkt grad ändamålsenlig, betraktad såsom på en gång huggoch stickvapen. Det hör väl icke så egentligen hit att göra några inkast emot sjelfva konstruktionen, men det får icke förgätas huru också här den gamla mekaniska regeln gäller, att man icke kan på en gång vinna i tid och kraft. En sådan, nästan rak sabel eller huggvärja närmar sig slagsvärdets egenskaper, förträffliga till anfall, men icke lika snabba för paraden, d. v. s. försvaret. Den allmännaste sabeln hade hugget på ungefär tredje fjerdedelen af sin längd, och paraden omkring hälften ifrån fästet, rörelsen vid återtagandet efter hugget var hastig och kort, och följaktligen paraden mera Betryggad. Den sista konstruktionen liknar förtviflans eller berserkeriets dåd — i vår tid en gång användt af en officer, som i krigstid inöfvade husarrekryter till stor skicklighet och styrka i hugget, men, då eleverna anhöllo. att också få inöfva paraden, qvickt, men farligt gaf dem till svar: Den saken öfverlemna vi att höra till fiendens roll.Vid full konseqvens borde man taga till de stora och raka svärd, som fordom begagnades tvehänds. Men i afseende på beställningen af den omtalade sabeln, som, för att göras god, skulle göras utrikes, torde det icke vara ur vägen att berätta huru det hände en svensk stabsofficerare, som under kriget år 1813 kom till Solingen och ville begagna tillfället att få ett förträffligt vapen. Han infann sig i ett af de förnämsta lagren och androg sin önskan; man gaf honom en, som skulle stå emot vid hugg på en jernten; det lyckades verkligen, men då köparen också ville profva honom med att sätta sabeludden i en golfspringa och med en svigt slå ned fästet i golfvet, förklarade säljaren att det icke finge försökas, men att man också hade klingor, som skulle bestå det profvet. En ny framtogs och profvades på sist sagda sätt, men då köparen också ville försöka slå klingan mot ett hörn af en planka, för att få klingan att svigta in med slaget utåt densamma, gjordes ny mvändning; dertill skulle man åter hemta en tredje klinga. När officeren fordrade att få en sabel, som kunde bestå alla dessa prof, förklarade man saken omöjlig; dessa egenskaper kunde icke förenas. I stället för ordkastning härom befallde officeren sin ordonnans att, ifrån lägret, som var helt nära, uppHemta en kommissabel; det skedde, och till fabrikantens stora förvåning uthöll denna simpla klinga de förut omtalade profven, och med, om möjligt, större förundran erfor han att alla klingor i Sverge så pröfvades innan de vid leveranser till kronan emottogos. Den skilnaden var det således emellan det svenska och det så högt renommerade utländska fabrikatet.