Steonbocksfesten i Helsingborg. (Från en tillfällig korrespondent.) Sällan torde någon fest hafva från början haft mindre gynnsamma auspicier för attlyckas, lika sällan har en fest tagit i sista ögonblickena en så god vändning från att hafva lofvat litet och snarare hafva egt öfvervägande anledningar till en lysande — fiasco. Iden att i Helsingborg fira den 150:de årsdagen af Stenbocks seger vid denna stad hade ursprungligen utgått från ett par personer, hvilka uppenbarligen misstagit sig om den verkliga historiska beskaffenheten af allt som med samma seger står i förbindelse. Man hade ätit sig fast i en viss gammal traditionell villfarelse om att det den 28 Febr. 1710 var skåningarne, skånska bönder, hvilka slogo danskarne och rensade provinsen, och entusiasmen öfver detta skånska hjelteverk hade hos en och annan tagit de öfversvingliga proportioner, att man i sin ultraskånska patriotvism helst hade önskat att gifva festen en mer eller mindre bjert anti-dansk färg, dervid den nobla afsigten för öfrigt var att visa danskarne en sur min för deras fest i fjol på den tvåhundrade årsdagen af Köpenhamns räddning findan Carl X:s öfverrumpling. En liten artikel i Öresundsposten kom visserligen att gjuta kylande vatten öfver denna skånska entusiasm, i det den med få ord påminte helt lugnt om det för visst folk förargliga faktum, att det hufvudsakligen var med smålänningar Stenbock vann sin seger öfver den danska härsmakten vid Helsingborg och att den icke minst betydelsefulla följden af hans seger var just den, att han, Stenbock, en gång för alla betog den skånska befolkningen all vidare lust att göra gemensam sak med Danmark emot dess nya regering. Visserligen var intrycket af denna enkla faktiska påminnelse sådant, att de flesta derefter började finna det lämpligare att, med uteslutande af Skånes inbillade förtjenster om den stora Helsingborgssegern, söka, såsom goda svenskar i allmänhet, gifva festen karakteren af ett allmänt svenskt segerminne; dock var der ännu en och annan, som fortfarande skrek och blindvis åbäkade sig för den stora skånska bedriften och hvars lifliga fantasi fann sitt uttryck i ett poem (sednare supprimeradt), der det i originaltexten, oland annat lika sannt, som ädelt hette: Ty tapperhet gällde vid dylikt ett nyp, der skåningen smällde och dansken fick hyp. (!!) Dessa samma oroliga själar voro intill sista lagen i ganska märkbar verksamhet för att, m möjligt, äfven få festen antiskandinavisk, åsom lösen från början varit, och det såg ner än ett ögonblick ut, som hela tillställninsen i sjelfva serket skulle komma att sluta om en ren skandal. Det måste rättvisligen erkännas, att festkomitens förman, understödd af åtminstone ett var utaf ledamöterne, under allt detta utveckade ganska mycken energi och takt, för att esegra de rent plebejiska instinkterna hos de geniliga skrålarna, och det lyckades honom elfte timman, sedan många redan funnit sig öranlåtna att definitift draga sig undan från aken, att med sig förena några nya, bättre rafter, hvilka kunde bemäktiga sig festen och leråt gifva en värdigare hållningåoch en rikting, som läte sig försvaras. Sålunda kom agen, visserligen med ännu alltid temligen säkra chancer för att blifva hvad der borde ara, men dock med chancer.