USIK. Hr Willman hade på sin konsert å kongl. teatern sistlidne lördag att fägna sig åt en fullsatt salong och mycket bifall, som isynnerhet utföll ymnigt efter arian ur Figaros röl!op, då det icke tystnade förr än sångaren gaf den omigen. Det var den utomordentligt spirituella arian ur första akten, hvari igaro skilur r för Cherubino det helt förändrade lif den u.ce pagen dädanefter kommer att föra, och hvilkea hr Willman föredrog på italienska språket med ett dramatiskt och särdeles väl nyanseradt uttryck, som icke kunde annat än på det lifligaste anslå. Om den lika mycket för naivetet, som intagande melodiskt behag utmärkta qvartetten ur Nicolo Isovards Jocondep, förtjenstfullt sjungen af fru Strandberg samt hrr Dahlgren, Arnoldson och Arlberg, passade förträffligt såsom öfvergångsnummer till nyssnämnda aria, hvilken den föregick, så kontrasterade deremot den derpå iljande duetten ur Robert,, som tillika utrde konsertens slutnummer, emellan Berm och Raimbaud, på ett mindre lyckligt sätty och säkert hade mången belst lemnatkonserten med intrycket af Isouards och Mozarts toner ostördt. Nämnas bör dock, att uetten valdes i hast i stället för den tillämnade trion ur Wilbelm Tell, som i anseade till br Strandbergs inträffade sjukdom j kunde gifvas. Hr Willman sjöng äfven n aria ur Judinnan af Halevy samt tillomans med hr Richard en duett ur samma opera. Båda numren tycktes närmast ämnade till att låta de sjungande lägga röstens resuri dagen. Hr Richard, hvars indisposition: aftonen särskildt genom hr Arlberg tillnnagafs, sjöng icke svagt, men mycket osäkert, isynnerhet i duetten ur Lucie,, hvari mll Andree på ett berömligt sätt återgaf sopranpartiet. Ur Meyerbeers nyaste opera Le pardon de Ploörmel sjöng mll Gelhaar på franska språket en aria, som enligt sammanstämmande vittnesbörd lärer tilldömas äran af att vara operans glanspunkt, och genom hvars utförande de utländska sångerskorna lära till icke obetydlig del hålla hela operan uppe: Man hörer den sjungande berätta, att hon är ensam och att natten omgifver henne, hvarigenom de der muntra välstakterna, som här och der äro inflikade i det konstigt sammansatta ton-aggregatet, hvars mening och betydelse man för öfrigt icke har så lätt att ana, förefalla litet vådliga. Saken är dock den, att den i stycket förekommande svagsinta flickan, i likhet med madam Birch-Pfeiffers Syrsan, föreställes dansande emot sin skugga. Oaktadt mll Gelhaars i flera fall erkännansvärda bemödandenr, lyckades den utvalda profbiten ingalunda att slå an. Qvartetten ur Rossinis Stabat Mater, med orkesterackompagnement sjöngs med särdeles god sammanhållning af mll:na Lublin och Willman samt hrr Willman och Labatt, hvilken sednare eger en ganska vacker och fyllig tenorröst. Hr Books utmärkt förtjenstfulla och -flärdlösa föredrag af Beriots Andante Rondo Russe för violin, hvar8 många finesser samt svåra och vådliga passager han återgaf med den fullkomligaste renhet och precision, tillskyndade den unge anspråkslöse konstnären ett enhälligt bifall och jemväl framropning. Den på snille och formskönhet rika ouverturen till Cherubinis Anakreon samt den ofta gifna, men alltid lika gerna hörda ouverturen till )Midsommarnattsdrömmen, af Mendelssohn, utfördes båda med en omvårdnad och finhet i nyansering, som lända såväl k. hofkapellet som dess chef till stort beröm. — På Södra teatern uppträdde i söndags mellan akterna madame Mayer-Niolis, med en aria ur Aubers Lestocqv, Schuberts vackra Ständehen, La Manolav af Henrion, samt en Brillant-Walzer-Aria af Keler-Belå. Hennes sång rönte publikens bifall.