MEN SVIN HUHUGL DESId alld UCSSaA Pprot, ToTBIaradut Man saken omöjlig; dessa egenskaper kunde icke förenas. I stället för ordkastning härom befallde officeren sin ordonnans att, ifrån lägret, som var helt nära, uppHemta en kommissabel; det skedde, och till fabrikantens stora förvåning uthöll denna simpla klinga de förut omtalade profven, och med, om möjligt, större förundran erfor han att alla klingor i Sverge så pröfvades innan de vid leveranser till kronan emottogos. N Den skilnaden var det således emellan det svenska och det så högt renommerade utländska fabrikatet. Vi yttrade för någon tid sedan i en artikel med öfverskrift: De tvenne vägarnen, att, om. norska ståthållareskapsfrågan skulle föredragas i sammansatt statsråd, resultatet icke skulle bli en lösning af förvecklingarne, utan troligen ett dilemma, uppkommet deraf, att det norska statsrådets ledamöter skulle afgå och att det säkerligen icke skulle bli möjligt, att finna någon norsk man, som ville inträda i statsrådet på vilkor, att deltaga i en sådan behandling. Vi ha verkligen väntat, att Dagligt Allehanda skulle anföra denna förmodan såsom någonting motsvarande och liknande den hotelse nämde blad i brist på bättre skäl nu oupphörligt utsänder, att de svenska statsrådsledamöterna skulle afgå, om icke den Dalmanska motionen vinner all möjlig framgång. Denna jemförelse har också i går afton ganska riktigt kommit, och Dagligt Allehanda begagnar densamma, för att undvika besvara den frågan, på hvilka grunder den stöder ett sådant hot och hvarifrån bladet hemtat något berättigande att gifva försäkran om en sak, som har alla inre sannolikheter emot sig. Vi böra då upplysa, att denna jemförelse är jemmerligt haltande och att den deri sikta undanflykten icke gifver något skydd. Nyssnämnda vårt yttrande var och angat sig sjelf såsom en förmodan, en slutsats, som vi stödde på åtskilliga grunder, nemligen ett yttrande i norska Flyvebladet n:r 3, hvilket vi citerade, och hvars författare väl torde anses kunna känna opinionen inom de norska guvernementala kretsarne; Storthingets enhälliga beslut i denna sak, och den opinion, som inom hela Norge synes vara rådande; behandlingen af samma fråga år 1854 i norskt statsråd, då Norges regering föreskref de vilkor, på hvilka ståthållareembetet skulle kunna afskaffas och hvilka nu af Storthinget blifvit uppfyllda. Vi anförde detta icke såsom något motiv för att omfatta den ena eller andra åsigten, utan endast för att visa, att man genom oförsigtig behandling af denna sak möjligen skulle kunna komma till raka motsatsen af det vi alla vilja, nemligen unionens förbättrande och befästande. Dagligt Allehandas tal om en ministerkris är deremot ingen slutsats, utan en hotelse, afsedd att verka i stället för rättsoch förnuftsskäl. Några grunder för ett dylikt tomt hot äro icke anförda och kunna, så vidt vi kunna se, icke heller anföras. Att svenska konseljens ledamöter skulle afgå för det att riksdagen fattade det ena eller andra beslutet rörande hr Dalmans motion är orimligt; ty man har ännu aldrig hört talas om att någon minister gjort framgången af en enskild motion, och dertill i ett önskningsmål, till en kabinettsfråga, och sådant skulle i sanning stöta på det vidunderliga; konseljens ledamöter ha icke heller på något sätt komprometterat sig i denna sak; den ende konseljledamot, som i densamma haft tillfälle att uttala sig, har endast sagt att skäl kunde anföras, till följd af hvilka man kunde ifrågasätta, huruvida icke denna sak på något sätt rörde Sverge, och att han icke hade någonting emot att frågan härom för närmare utredning remitterades till ekonomiutskottet; och de skäl han då anförde för ettsådant ifrågasättande? ha sedermera det ena efter det andra blifvit så fullständigt belysta och i grund vederlagda, att intet enda af dem återstår. Det är sålunda otänkbart, att den större eller mindre omfattning, rikets ständer kunna gifva åt sin anbållan hos H. M. konungen rörande norska frågan, kan leda till någon ministerkris. Man kan icke en gång förutsätta möjligheten hos någon enda konseljledamot af ett sådant besynnerligt rätthafveri, att han skulle afgå derföre att hans privata, aldrig uttalade åsigt i ett önskningsmål icke till alla delar öfverensstämt med den åsigt, som gjort sig gällande hos rikets ständer. Om deremot flertalet af den nuvarande konseljens ledamöter är så konstitutionelt sinnadt som man antager, så skulle man kunna sluta. att just ett förhastadt och oförsigtigt beslu! från ständernas sida skulle kunna framkalla en ministerkris. Konseljledamöterna skulle då möjligen kunna anse sig böra stå fast vid hvac ständerna-sålunda andragit, äfven om de båda rikenas gemensamme konung funne andragandet så opraktiskt och outförbart, att afseende derpå icke kunde fästas. I sådant fall — som vi antaga icke skola inträffa — skulle rikets ständer genom den Dalmanska motionen ba uppnått trenne saker: att en god del af denna riksdag blifvit alldeles onyttigt förspild; att man försvårat eller omöjliggjort de! praktiska i den norska frågan, nemli-. gen en revision af unionsfördraget; och att man aflägsnat från statsrodret; åtskilliga ganska skickliga och konstitutioAlt nade Inte,