Aftonbladet – 6 mars 1860, sida 1

fars knä, och han berättade för henne, nästan hviskande, en saga om en stor och mäktig PF e, som hade sprängten fängelsemur och befriat en fånge, hvilken en gång hade gjort Fåen en stor tjenst. Allt var lugnt, tyst och stilla, och Lucie började känna sig lättare om hjertat. Hvad är det? ekrek hon plötsligt till. Mitt hjerta! sade hennes far, afbrytande sin saga, och läggande sin hand i hennes, sök att beherrska dig. Huru upprörd du ser ut! Den minsta obetydlighet — ett ingenting — uppskrämmer dig genast. Du brås icke alls på din far. Jag tycker min far,, sade Lucie, ursäktande, blek som ett lik och med stammande röst, att jag hörde fremmande personers steg i trappan. Mitt hjerta, i trappan-är det tyst som grafven. I det samma Han sade detta ord, dunkade ett hårdt slag på dörren. O! min far, min far, hvad kan detta vara? GömCharles! Rädda honom! Mitt barn;, sade doktorn, i det han uppstod och lade en hand på hennes axel, jag har räddat bonom. Hvad är nu detta för en svaghet, mitt hjerta! Låt mig gå och höra fter hvad det är. Han tog lampan i handen, gick öfver de två yttre rum . en, och öppnade dörren till förstugan. Ett starkt buller hördes nu af många fötter ute i förstug n, och fyra plumpå karlar i röda mössor, beväpnade med sablar och pistoler, inträdde i run met. Hvar är medborgaren Evremonde, Darnay kallad ? frågade den först inträdande. Hvem söker honom? svarade Darnay. Jag söker honom. Vi söka honom. Jag känner igen dig, Evremonde; jag såg diginför domstolen i dag. Du är nu åter republikens fånge. De fyra karlarne omgåfvo honom der hän stod med hustru och barn, som hängde sig fast vid honom.