Aftonbladet – 5 mars 1860, sida 3

a ER RASTER OR LR . bedrägligt medel, t. ex. falsk citation af bibelspråk eller dylikt: månne det vore rimligt, Tatt ett sådant omvändelseförsök. måste straffas med minst ett. hundra -riksdaler böter, som I skulle kunna kasta den enfaldiga menniskan dtillfattigvården? Bör icke efter allmänt godkänd regel brottens:objektivä-egenskap framför allt afses, och straffen derföre lämpas isynnerhet efter den allmänna skada brotten kunna åstadkomma? Ingen fruktar, vid ett T dylikt försök, prelatens omvändelse, och minimum af straffet kan derföre gerna bestämmas till det i 22 S af kongl. förordn. den 7 Å Sept, 1858 för bedrägeri i allmänhet eller af vanligt slag, stadgade minsta straff (5 rdr); och torde äfven fängelsestraffet kunna, i öfverensstämmelse med samma c), bestämmas olika för lindrigare eller svårare brottslighet. Ing. hade ock önskat, att i kongl. propositionen motiverats orsaken dertill, att hvarken i denna 8 eller i annan del af förslaget intagits någon högre straffbestämmelse för den, som lyckats i försöket att: genom bedrägliga medel förmå någon att öfvergå från ett kyrkosamfund till ett annat. Är väl meningen, att, om försöket lyckats, och brottet således icke är vidare försök (conatus) utan fullbordadt (crimen consummatum eller ook perfectum) det då lika som vissa politiska brott (t..ex. regenters dethronisering) skall anses strafflöst? Det vanliga: är likväl, att, då i en lag condtus bestraffas, äfven högre straff utsättas fördetfullbordadebrottet: Rörande andra afdelningen af denna kunna göras ungefär samma anmärkningar som angående första afdelningen, nemligen: 1:o att principen är öfverensstämmande med religionsfribetsvännernas och ganska riktig, men 2:o att redaktionen måste ändras så, att stadgandet blir allmänt, och innehåller straff äfven för den, hvilken under utöfning af uppfostringseller lärarekall söker olofligen bibringa barn annan religiös tro, än den vederbörande målsmän eller föräldrar åsyfta, och det ehvad barnet tillhör svenska s. k. kyrkan eller annat religionssamfund. Eljest skulle vi här kunna få upplefva samma sorgligt ryktbara skådespel som det, hvilket uppförts i Rom med den judiske gossen Mortara. -— Vidare bör, i öfverensstämmelse med hvad om första afdelningen anmärkts, erinras 3:0 att stadgandet innehåller straff blott för försök (conatus), och det i afseende å en handling, hvars andliga beskaffenhet gör det ganska svårt att bestämma, om ett sådant försök verkligen skett, men deremot icke innehåller något straff för det fulibordade brottet, hvilket, i händelse försöket skall straffas, bör straffas ännu högre. Dessutom måste ins. i afseende å det i andr afdelningen beskrifna brott tillkännagifva sin, som han tycker, på objektiva grunder stödda, mening, att detta är vida-straffbarare, än det, som omförmäles i första afdelningen, enär det i sista afdelningen omförmälda tillika innefattar ett förrådande af det högvigtiga förtroende, föräldrar eller målsmän; lemnat ; läraren eller uppfostran. Äfven torde det i sednare -afdelningen beskrifnabrott vara vida farligare och alltså både i subjektivt och objektivt afseende svåcare och större, än det i första afdelningen beskrifna; hvarföre ock särskilda straff böra utsättas vid hvarje afdelning. — Slutligen vore ock önskligt, att uttrycket barn begränsades genom någon åldersbestämning, på det 3j lärofriheten, särdeles i teoretisk och prakisk filosofi, må vid de högre elementarläroverken blifva inskränktare, än den i praxis redan är. Första och andra afdelningarne i denna S innefatta ock beskrifningar på så karakteristiskt skiljda brott, att dessa bort upptagas i särskilda 65. I första afd. är nemligen fråga om bedrägliga medel; men i den andra afses icke några sådana, utan hufvudsakligen ett slags förräderi mot det förtroende, föräldrar eller målsmän lemnat. — Dessutom må man vid andra afd. erinra sig Frälsarens ve öfver den, som förargar (gifver anstöt åt, förförer) en af de små, som tro på honom (Math. 18: 6). Då det ifrågavarande förslagets författarei så många andra hänseenden begagnat den redaktion, lagutskottet vid sista riksdagen föreslagit i utlåtandet n:r 61, är för insändaren ej klart, hvarföre -författaren uti ifrågavarande afdelning utbytt ordet :troslära mot tro: Skulle något annat: uttryck än det af lagutskottet föreslagna hafva begagnats; -kunde ju gerna hafva tagits det i kyrkoherden : Sondens förslag efter samråd med andra nyttjade uttryck religionstros: Ty foägot ve kan påstås, att t. ex. en tro rörande något verldsligt ämne (såsom en tro angående obekanta länder; med den rena evangeliska öfverensstämrmer,. Helt annat hade varit, om den efter :ordet tro i förslaget följande bestämmelsen varit negativt uttryckt, t. ex. sålunda: sbibringar barnet sådan tro, som mot den rena evangeliska läran strider. Likasom ins. gjort efter en fragmentarisk granskning af inledningen och första S:n; vill han äfven, efter den nu verkställda ofullständiga granskningen af denna 2:dra S, söka föreslå en i följd deraf ej fullständigt motiverad redaktion, som efter hans förmenande vore bättre, eller åtminstone kunde tagas i öfvervägaånde vid den närmare granskning, utskottets -ledamöter (bland hvilka flere äro för skarpsinnighet högt aktade) säkerligen icke underlåta att företaga. Ins. hemställeralltså, om icke Sin kunde lyda ungefärligen sålunda: LG 1.) Den, som, genom bedrägliga medel, eller ock hotelse om timlig skada eller löfte om timlig fördel, söker förmå annan, som äldre är, än femton år, antingen till affall från den rena evangeliska läran, eller till öfver. c) sHwar, som genom antagande af falskt namm stånd. eller yrke, eller genom annat svikligt förfarande bedrager sig till gods eller penningar, eller förlust deraf annan tillskyndar; dömes, der ej aninorledes här nedan stadgas, till böter från och med fem tll nach med: femhändra riksdaler eller fänfvelsa