Aftonbladet – 5 mars 1860, sida 2

VV Lucie! Min egen Lucie! jag är räddadl O dyraste Charles, låt mig på mina knän tacka Gud, som hört mina böner! De böjderalla ödmjukt hufvud: och. hjerta. När hon: åter var i -hans famn, sade hon: Och säg nu din far ett ord. Ingen man i hela detta: Frankrike skulle kunnat göra hvad han gjort, för mig. Hon lade sitt hufvud: mot sin faders bröst såsom hon hade lagt hans stackars hufvud mot sitt eget -bröst. för många år sedan. Han kände sig lycklig af den återtjenst han hade gjort henne; .han var belönad för sitt långa lidande; han kände sig stolt öfver sin kraft. Du får icke vara svag, mitt hjerta, sade han, förmanande; ndarra icke så. Jag har frälst onom.n 4 SJUNDB KAPITLET: Det bultar på dörren. Jag har frälst honom, Detta var icke en af dessa drömmar, i hvilka han ofta hade återfallit; Darnay var verkligen der. Likväl darrade Lucie, och en obestämd, -men tryckande farhåga ville ej upphöra att plåga henne. Hela luften var så tung och mörk, folket var så lidelsefullt, hämdlystet och nyckfullt; oskyldiga. personer dömdes så ofta till döden till följd af lösa misstankar och ovänners falska. angifvelser, och det var så omöjligt att glömma, att många, lika skuldfria som hennes man, och lika dyrbara för andra, som han var för henne, hvarje dag drabbades af det öde, som han, hade undkommit, att hon på denna. glädjedag icke kunde känna sig så trygg som hon gerna skulle velat. Vinteraftonen började skymma, och ännu slamrade de hbiskliga kärrorna på gatorna. Hon följde dem i sina tankar — tyckte sig se honom bland de: lifdömda — och -makade fig då närmare