Aftonbladet – 3 mars 1860, sida 1

der nordens moln, i stenrösen och skogsmarker, i vingårdar och olivlundar, på afhöstade åkrar och ängar, längs de breda flodernas bördiga stränder och på hafskustens dyner. Hvilken enskild angelägenhet förmådde göra sig bemärkt bredvid frihetens år Ett — då syndafloden uppsteg nedifrån, icke kom ofvanefter, med himlens fönster stängda, icke öppnade! Der fans nu ej rum för något uppehåll, något medlidande, någon frid, något ögonblicks hvila från ett oaflåtligt jägtande, och ingen hade reda på hvad tiden led, Ehuru dagar och nätter följde på hvarandra i samma regelbundna ordning som när tiden var ung, och det blef afton och morgon liksom på skapelsens första dag, så fanns der dock alls ingen tidräkning. Ty allt håll på tiden hade gått förloradt i en hel nations feberyrsel, på samma sätt som med en vanlig feberpatient. Nu, brytande en hel stads vidunderliga tystnad, uppvisade skarprättaren den aflifvade konungens hufvud — cch nu, nästan i samma andedrägt, tycktes det, hans sköna gemåls hufvud, hvars hår under åtta långa månaders enkesorg i fängelsets elände hade hunnit blifva grått. Och ändock, besynnerliga motsägelse, gjordes tiden, i denna sin svindlande framfart, menniskorna lång. En revolutionsdomstol i hufvudstaden, och fyratiotill femtiotusen revolutionskomiteer öfver hela landet; en lag om de misstänkta, som borttog all säkerhet för fribet och lif, och lade hvarje redlig och oskyldig menniskas hufvud i hvarje elak och samvetslös menniskas hand; fängelser fullproppade med fångar, hvilka intet ondt hade gjort, och som ej kunde få den nåden att bli förhörda — allt detta fastställde sig såsom all tings vanliga ordning, och föreföll såsom gammalt bruk och sedvana, innan det ännu hunnit blifva några vecker gammalt. Framför allt började en ohygglig skepnad blifva hvar och en så välbekant, som om han hade stått framför alla menniskors ögon allt