Aftonbladet – 3 mars 1860, sida 1

många andra. Men allt från den stunden, då hon hade: tryckt det hvita hufvudet till sitt unga bröst i vindskyffet i St. Antoine, hade bon varit sina pligter trogen. Hon var dem som trognast i pröfningens skifte, såsom hvarje anspråkslöst god och trofast menniska alltid ar. De hade icke väl bosatt sig på sitt nya ställe, och Manette inträdt i utöfningen af sitt kall, förrän Lucie ordnade deras lilla hushåll med lika noggran omsorg, som om hennes man hade varit der. Allting hade sin bestämda plats; allting gjordes på sin bestämda tid. Lill-Lucie fick sin undervisning lika regelbundet, som om de alla hade lefvat tillsammans i deras trefna hem i England. De små påhitt, med hvilka hon narrade sig sjelf att ådagalägga en.tro, att de snart skulle återförenas: de små tillredelserna, i förväntan på hans snara återkomst, — sådant allt, i förening med den andäktiga bönen om aftnarna för en kär fånge i synnerhet, bland så många olyckliga själar i fängelse och dödsens skugga — utgjorde nästan de enda synbarliga lättnaderna för hennes betryckta själ och sinne. Till sitt utseende hade hon föga förändrats. Den enkla. mörka drägt, temligen liknande en sorgdrägt, som hon och hennes dotter buro, var lika snygg och omsorgsfullt vårdad, som deras gladare utstyrsel ilyckligare dagar. Hon hade så småningom förlorat den blomstrande ansigtsfärgen, och det gamla välbekanta alvarliga uttrycket i hennes ansigte hade der blifvit ett stående uttryck; men för öfrigt var hon vacker och intagande såsom tillförene. Stundom, när hon på qvällen tog godnatt af sin far, öfverlemnade hon sig åt det utbrott af sorg, som hon hade kämpat emot hela dagen, Hon sade honom då, att hennes enda förtröstan här på jorden hvilade på honom. Han svarade alltid frimodigt: De kunna icke göra honom någonting utan min vetskap; och jag vet att jag kan rädda honom, mitt barn. De hade icke tillbragt många veckor på det viset, då hennes far vid sin hemkomsten afton sade till henne;