Aftonbladet – 3 mars 1860, sida 1

i December månad revolutionen vuxit till i brokighet och vildhet, att floderna i södra Frankrike voro uppfyllda af liken af dem, som man om natten hade dränkt, och fångar nedskötos uppställda i led och fyrkanter under söderns vinterhimmel. Annu uppträdde Manettebland dessa gräsligheter med högburen panna. Ingen man var mera känd än han i Paris, på den tiden; ingen befann sig:i en mera besynnerlig ställning. Tystlåten, mensklig, omistlig i hospital och fängelser, utöfvande sin konst utan åtskilnad på mördare och deras offer, var han en man af alldeles eget slag. I utöfningen af sin konst var han genom sitt utseende och genom historien om hans fångenskap i Bastiljen liksom skild från andra menniskor. Han var så litet misstänkt eller: uppmärksammad, som om han verkligen hade blifvit återuppväckt från de döda för aderton år sedan, eller varit en ande, som hade sitt tillhåll bland dödliga menniskor. FeMmtR KAPITLET. Vodsågaren, Ett år och tre månader. Under hela den tiden var Lucie ingen dag säker, att icke hennes mans bufvud den följande dagen kunde komma att falla för Guillotinen. Hvarje dag skramlade: nu tungt genom gatorna de med dömda fångar fylda kärrorna, Älskliga ungaflickor, lysande verldsdamer, med mörkt hår, med ljust hår, med grått hår, ynglingar, kraftfulla män, gubbar, palatsets barn, bondkojans barn — alla dagligen framhafda i ljuset ur de kusliga fängelsernas hålor till blodig undfägnad åt La Gmillotine, förda till den katiga flickan genom stadens gator för att stilla hennes tärande hunger. Frihet, jemlikhet, broderskap, eller döden — den sista den likligaste lotten under Guillotinens regeting. Om den plötsligt inträffade olyckan och tilens stornande framfart hade till den grad döfvat Lucie, att hon endast i overksam förtvifan hade afvaktat utgången, så skulle det icke stålt värre till med henne, än med så