Aftonbladet – 2 mars 1860, sida 1

Det var en starkt bygd man med svart krusigt hår, af emellan fyratio och femtio års ålder. I stället för svar upprepade han, utan förändring af tonvigten, Lorrys fråga: Känner ni mig? Jag tycker mig ha sett er någonstädes. Kanske i min vinförsäljningslokal i qvarteret S:t Antoine? Lifligt intresserad och upprörd, sade Lorry: Ni kommer från doktor Manette? Ja. Jag kommer från doktor Manette. Och hvad säger han? Hvad skickar ban mig för helsning? Defarge öfverlemnade i hans af otålighet darrande hand ett litet papper, hvarpå, med Manettes handstil, stod skrifvet: sCharles är i säkerhet, men jag kan ännu icke utan våda lemna detta ställe. Det har beviljats mig, att budet skulle få medtaga en kort biljett från Charles till hans hustru. Låt budet få se hans hustru. Det var dateradt La Force för en timma tillbaka. Vill ni följa mig, sade Lorry, som med lättadt hjerta hade läst dessa rader högt, till stället der hans hustru bor? Ja, svarade Defarge. Lorry, som ännu knappast hade lagt märke till vinskänkens förbehållsamma och stela tal och svar, tog sin hatt, hvarpå de följdes åt! utför trappan. Nedkomna på gården, funno de der två qvinnor; den ena stickade. Fru Defarge; förmodar jag? sade Lorry, som hade lemnat henne i alldeles enahanda ställning för en sjutton år tillbaka. Min. hustru, ja, svarade Defarge. ,Gör frun oss sällskap ? frågade Lorry, då han såg henne sätta sig i rörelse på samma gång som de. Jazg för att kunna framdeles känna igen ansigtena och ha reda på personerva. Det är för deras säkerbets skuld.