Aftonbladet – 1 mars 1860, sida 2

vanliga qvällsorlet, hvaruti då och då ljöd en hemsk, aldrig förr förnummen ton, liksom hade ljud från en underjordisk verld uppstigit mot himlen. Prisad vare Gud, sade Lorry, i det han hopknäppte händerna, att ingen för mig kär person denna afton t efinner sig i denna gräsliga stad! Måtte hans starka hand beskydda alla dem som äro i fara!l, Strax derefter ringdes det på klockan på stora porten och han tänkte: De ha kommit tillbaka! Men någon stormande folkhop inrusade icke på gården, såsom han hade väntat; han hörde po ten stängas igen, och allt var tyst. Den nervösa oro, som beherrskade honom, ingaf honom en i en sådan sinnesstämning och i hans ansvarsfulla ställning helt naturlig farhåga för bankens säkerhet. Denna bevakades ofnsorgsfullt, och han uppstod för att öra .gf rund bland de pålitliga personer, som höllo vakt, då dörren till hans rum öppnades och två personer störtade in, vid hvilkas åsyn han sjönk tillbaka i stolen af häpen öfverraskning. acle och hennes fader! Lucie, skyndande emot honom med utsträckta armar och med denna gamla välbekanta uppsyn af djupt allvar, nu så innehållsdiger, att den tycktes enkom blifvit hennes ansigte af naturen påtryckt, för att förläna det makt och kraft i detta skifte af hennes lif. ,Hvad i Guds namn betyder dettal ropade Lorry, andlös och förvirrad. Hvad står på? Lucie, Manette! Hvad har händt? Hvad har fört er hit? Hvad:är det? Lucie, blek och -skälfvande, med blicken stirrande fäst på honom, framstammade i hans famn; O min dyre vän! Min manl Er man, Lucie ? Charles., :