Aftonbladet – 29 februari 1860, sida 2

det viset, kunde han icke underlåta att lägga märke till huru vandt folket blifvit vid skådespelet att se fångar föras genom gatorna. Knappast barnen en gång fäste någon uppmärksambet vid honom. Några få personer, som mötte dem, sågo sig tillbaka; några få andra pekade finger åt honom såsom en aristokrat. Att ban, en person i fin rock, gick i fängelse, väckte icke mer uppmärksamhet än att en skräddarelärling bar en fin rock på armen. På en trång, mörk och smutsig gata, som de passerade, höll en fanatiserad talare för en fanatiserad åbörarehop från en stol på hvilken han uppklifvit, ett dundrande tal om konungens och den kungliga familjens förbrytelser mot folket. Af de få ord, som Darnay uppsnappade af detta tal, inhemtade han — hvad han förut icke visste — att -konungen var i fängelse, och att de utländska sändebuden samt och synnerligen hade lemnat Paris. På vägen hade han — utom i Beauvais — icke fått veta det minsta. Eskorten af den allmänna vaksambeten hade helt och hållet isolerat honom. Att han hade råkat in i vida större farligheter, än som han hade någon kunskap om då han lemnade England, det insåg han följaktligen nu. Act dessa farligheter hade insnärjt honom hårdt, och skulle komma att insnärja honom allt hårdare och hårdare, det insåg han äfven nu. Han kunde icke annat än medgifva inom sig sjelf, att han icke skulle hafva gjort denna resa, ifall han hade kunnat förutse hvad som inom några få dagar hade hiändt. Och likväl voro hans farhågor icke så mörka, som vi, medi kännedom omifden tidens beskaftenhet, nu skulle vara benägna att föreställa oss. Ehuru mörkt det i framtiden såg ut, så var det dock en okänd framtid, som icke uteslöt en stråle af hopp. Det förskräckliga menniskoslagtande, som inom några få