Aftonbladet – 29 februari 1860, sida 1

De redo om natten, gjorde halt en timma eller par efter dagbräckningen, och lågo stilla till dess aftonskymningen inbröt. De båda Patrioterne voro så uselt klädde, att de virade halm omkring sina bara ben och likaledes gjorde ett slags halmtak öfver sina halfnakna axlar för att skydda sig mot regnet. Utom det personliga obehaget af ett sådant sällskap, och utom tanken på en fara för ögonblicket. ärledande sig derifrån, att den ene patrioten Var beständigt drucken och höll sin musköt Mycket vårdslöst, fann Darnay på intet vis i Sin nuvarande ställning någon anledning till farhåga. Ty, tänkte han för sig sjelf, allt etta kan icke ega något samband med en sak, som ännu icke var utredd, och som snart genom Gabelles förklaringar skulle blifva det till hans fördel. Men då de kommo till den lilla staden eauvais — hvilket de gjorde på aftonen, då gatorna voro uppfyllda af menniskor — kunde han icke dölja för sig, att saken började På att få ett ganska betänkligt utseende. En folkhop, med ett olycksbådande utseende, samlades för att se honom stiga af hästen vid Postgården, och flera töster. hördes ropa Ner med emigranten I Darnay, på väg att kasta sig ur sadeln, satte sig åter ner i den, såsom den tryggaste Platsen, och sade: Emigrant, mina vänner! Jag har ju kommit hit af fri viljal Ni är en förbannad emigrant, skrek en hofslagare, som med ursinniga åtbörder och bammaren i handen trängde sig fram emot honom genom hopen, och ni är en satans aristokrat! Postmästaren ställde sig emellan dönne karlen och Darnays häst, som den förre uppenbarligen ville fatta vid tygeln, och sade, föl