Aftonbladet – 28 februari 1860, sida 2

Men om han det gör, skall. jag Vara så vänlig mot de andra, att han-skall förgås af svart. sjuka. Jag skall hvarenda dag rida ut. med. Hetherton-Wilby. Ja, det tycker du inte om, nen jag säger rent ut att jag tycker rätt myc. ket om Hetherton, han är den angenämaste menniska att tala med, och jag önskar af allt hjerta att han hade kommit hit nu på förmiddagen. Jag afbröt denna ström af ord med en kort anmärkning. I så fall, min vän, sade jag, bar du din önskan redan uppfyld; ty der kommer mr Wilby ridande upp på gården. Å : Nelly sprang upp och försökte slita sig ur mina armar. Läåt mig gå farbror, låt mig gål ;Hvarthän ? Dit upp. Hvarför? Kanske för att fullborda din toilett ? Nej, för att slippa den odräglige Hetherton och hans eviga leende.n Hon befriade sig ur miit famntag och skyndade till dörren. sSäg honom, sade hon; och stannade. ett ögonblick, att jag är sysselsatt, att jag är sjuke ler död — hvad du vill. Jag kommer inte ner igen. Han är en riktig kardborre. Och lätt som en fogel sprang hon uppför trappan. ; Jag logi mitt sinne under det jag sattoch väntade på mr Wilby. Vi gamle gentlemen le på ett alldeles egendomligt sätt. Vi lealdrig händelsevis; det ligger alltid en djup, hemlighetsfull betydelse i vårt leende. När något, som framställer sig för oss, väcker vår munterhet, så säga vi alla, hvilkas ungdom ligger långt bakom 0s3 I ett fjerran perspektiv, bsotte voce för oss sjelfva : Huru underlig verlden är, och huru få utom-jag, som rätt förstå den Min lilla Nelly, tänkte jag