Aftonbladet – 28 februari 1860, sida 2

något allvarsam gent!eman, hvilken icke saknade en viss sjelfkänsla. Det var, som sagdt, en ovanlig liflighet hos bröllopsgästerna; ibland dessa var också Hetherton: Wilby. Han var outtröttlig i sina artigheter mot en af de närvarande unga flickorna. Det taltes allmänt derom. Jag är säker på att det blott skedde för att en smula förarga den unga nygifta frun. : Jag roade mig länge med att se på den glada dansen och de närvarandes muntra ansigten. Sedan gick jag och satte mig bredvid Nelly, för att värma mig i hennes vackra ögons solsken. Jag kastade en blick på Hetherton, så en på Harry och till sluts en på Nelly. Detta undgick ej hennes uppmärksamhet, och ett leende lekte på hennes läppar; jag log äfven. Säg mig nu uppriktigw, sade jag sakta, när du blef enig med dig sjelf om, att du mer tyckte om Harry än Hetherton. Var det efter händelsen med ormen ? Nelly log och skakade på hufvudet. FEED 4 Du kommer väl ihåg den der ssonn, sade on. Huru, min vän ? Hetherton gick efter den, och Harry ville icke. Då jag nu föresatte mig att fästa honom vid mig, gå hur det ville, och han inte ville vara min hand, så var jag, — här hvis skade hon knappt hörbart — ju tvungen att göra honom till min herre och man. Den lilla häxan! Men sådan är nu en gång qvinnan, min vän! — — — HFldevådar I Parlicg På an anda dag dan