Aftonbladet – 28 februari 1860, sida 1

grund och ej kunde göra det utan att hafva min kropp till bro, så hoppas jag attjag icke skulle svigta. Men skulle det väl passa sig, att jag kastade mig rak lång ned i den första närmsta vattenpuss vi råkade på, blott derföre att ni skulle kunna spatsera öfver mig torrskodd. Det ville jag. verkligen inte heller göra. — Här fingo bans ögon detta indignerade uttryck, som du nog har sett — det klär honom sannerligen mycket väl. Och så förändrade han med ens rösten, och seende på mig, tillade han allvarsamt: Det vore mig omöjligt, Nelly ! Nelly, inte: miss Nelly? sade jag. Bravo! Nu är spelet vunnet. Nelly rodnade ännu starkare än förut. Farbror är då också en riktig inqvisitoro, sade hon med ett fint leende; föret lockar du. min. hemlighet från mig och sedan så skrattar du. Nå, nå, min lilla. Nelly, svarade jag, det är ju icke. något förolämpande i mitt skratt. Men gå på — — — sade Harry inte något mera? Den starka rodnaden återkom på den unga flickans kinder, och hon stod tyst i några ögon? blick. Vi talade — —:— om vädret, sade hon slutligen dröjande. Och — alls inte om något annat, fortfor jag. Fram med det.nu, min lilla väns kom ihåg, att jag är din biktfar. Bi 4 Jo, just en vacker biktfar,, mumlade hon leende, men såg alltid lika blyg ut. Jo, det var verkligen något annat — —— — Hastigt tog hon mod till sig och hviskade: Han sade: jag sprang inte efter er sko, ty jag är inte er hund; men jag ville gerna dö för er, ty — Nåå, ty —? sade jag.