Aftonbladet – 28 februari 1860, sida 1

tet våt. Och hvad tror du han svarade, den Npertinenta Harry? Jag tror verkligen, alt Jag aldrig mer vill se honom. -Han var inte rädd för att blifva -biten af en orm, för min skull, men — — O! jag är långt ifrån lycklig. et är en mycket sorglig verld vi lefva 1? Inte sannt, farbror ? . Här uppgaf min lilla väninna en melankolisk suck och fästade frågande sina stora fuktiga ögon på mig, Hvad mig beträffar, log Jag i mitt inre, utan att mitt ansigte förrådde Minsta tecken till munterhet. Bravo, mäster arry, sade jag för mig sjelf, xdu har lycka med dig, eller också är du en grundlig taktiker Du bar tvungit henne att beklaga sig öfver din köld, och ännu mer, du har fått henne att behandla dig orättvist. Lycklige älskare ! . En bedröflig verld, en öfvermåttan bedröflig verld, inte sannt, farbror? återtog Nelly med je mmerlig röst. Jo, helt säkert, min vän, svarade jag, verkligen mycket -bedröflig isynnerhet då man blifvit gammal och grå, utan att hafva en hustru eller någon :annan menniska, som åller af en. Ja, men det är ju allsicke fallet med dig, et vet du mycket väl, ropade Nelly, hatigt glömmande allt sitt missnöje med verlden, och slog sina armar om min hals. Jag båller ju sågrufligt mycket af dig — hör u: så grufiigt mycket. Du måste lofva mig att icke mer tala så der — — du har mig att alldeles glömma bort hvad jag ämnade betta, Tänk dig, då jag frågade den afsky116 Harry, hvarför han ej velat bemta min skoy så svarade han mig med en min, så upphöjd, så värdig, så full af majestät, som om ban varit skapelsens herre och jag bans tjenarinnan — här böjde Nelly hufvudet, knep ihop läpparne, vidrörde med spetsarne af sina