Aftonbladet – 28 februari 1860, sida 1

Harrys klokhet och sinnesnärvaro räddade honom. Efter ett par dagars förlopp besökte ban oss åter och sade leende, att nu hade hans arm nästan kommit sig. Ej ett grand gift hade qvarstannat i såret, och han ville rekommendera, vid hvarje dylikt tillfälle, den af honom med sådan framgång begagnade metoden, hvilken 1nan, efter hvad vi sett, i korthet kan benämna: bruket af kallt jern. Han och Nelly spatserade en lång stund fram och åter på gräsmattan här utanför, och samtalade mellan fyra ögon; då den unge mannen tagit afsked, kom min lilla älskling och satte sig hös mig, alldeles som vanligt: Skulle man kunna tro det, farbror, sade hon med ett leende, det hon fåfängt försökte dölja genom en förnärmad uppsyn, skulle man tro — här rodnade bon öfver hela ansigtet — att Harry kunde vara så oartig som han i dag varit mot mig ? a Aha, min flicka lillat sade jag för mig sjelf, du säger rätt och slätt: Harry. Det är ej mer Harry Dale, eller mir Harry Dale, utan helt enkelt: Harry? Ja så, det är på det viset! Denna tanke gaf jag likväl ej luft i ord; utan nöjde mig att säga: i Oärtig, och det emot dig, Nelly? Det får du mig aldrig att tro. : Han har ändå varit det, det försäkrar jag farbror. Hvad Aror du väl, ban sade mig? Vi talade just om den der promenaden, då jag... lät minsko falla i vattnet. . Ja, du tappade den ju händelsevis, vågade Jag invända, Nej, visst inte, svarade Nelly, jag gjo det medflit. Jag frågade Harry — bara för ros skull, som du väl förstår — hvarföre han; 1 2å han vågat lifvet för min s! ull; icke ville upphemta min sko ur bäcken, hvarest ingen fara var att frukta mer än den att blifva li