Aftonbladet – 28 februari 1860, sida 1

sin allvarliga lugna stämma. Oaktadt alla försök som gjordes, dog en af våra tjenare för någon tid sedan, af ett sådant bett. Det är blott en sak som hjelper. Har ni någon mycket skarp knif? Jag räckte honom instinktmessigt min pennknif, hvars egg var så finslipad, att man väl kunnat raka sig med den. Utan att säga nås got, aftog Harry förbindningen, och med en hand, så fast, som om den varit af jern, skar han bort det förgiftade köttet omkring såret. Ej ett drag i hans ansigte förändrade sig, då det blistrande knifbladet inträngde i armens skälfvande muskler. En lätt nervrysning var det enda som vittnade att det förorsakade honom någon smärta. Armen tvättades sedan och förbands ånyo. Då detta var gjordt, steg den unge mannen till häst, och red, alla böner att han skulle stanna oaktadt, helt lugn tillbaka till sitt hem. Då han var borta, berättade Nellychuru allt gått fill. Då de gingo öfver bäcken, kom hon att trampa på det giftiga djuret, som blixtsnabbt böjde sitt uppspärrade gap mot hennes fot; Harry hade då med största bäftighet rusat till och fattat om ormen med sin bara hand: Ormen slingrade sig under förtviflade r)ckringar om hans arm och borrade in sina hvassa tänder i den: Nelly hade af förskräckelse dignat ned på en bänk; cå bon återkom till sig sjelf, såg hon ormen ligga på marken, ihjältrampad af den unge mannen. Harry hade uppslitit sin rockärm och sugit giftet ur de hål, som dess bett qvarlemnat. Mot slutet af berättelsen vek åter färgen bort från den unga flickans kinder, och hon stod några mizuter med darrande läppar. Sedan föll hon i en .konvulsivisk gråt. Och allt detta för min skull, stammade hon och drog sig skyndsamt undan till sitt rum,