Aftonbladet – 27 februari 1860, sida 2

börlig familjestolthet, som låter efterkommande tro, det de bafva ett aktadt namn att upprätthålla och som derigenom blir ett skydd mot skam och vanära. Men af detta slag är icke den stolthet, som visar sig i mr Hethertons hela uppträdande. Den kan snarare anses härröra från en. behaglig egenkärlek, som fordrar fritt spelrum. Han skulle visst icke underlåta att sätta sig på sina höga hästar inför Harry Dale, om det ej i denne herres väsen låge något, som höll honom: inom tillbörliga skrankor. Hetherton: bar otvifvelaktigt en hemlig öfvertygelse, att Harry allsicke erfar någon känsla af obetydlighet, när händelsen för honom förbi den andres praktfulla berrgård, ej heller känner den minsta Bjertklappning i hans närhet. : Se, sådana äro de två tillbedjare, hvilka jag tror mena allvarligt. med sina bemödanden att vinna Nellys gunst. Hvem af dem, som skall vinna seger, derom är ej godt för ögonblicket att hysa någon mening. (Forts: följer.) ae SCENE ETT