Aftonbladet – 27 februari 1860, sida 2

blott hade denne ende son, en betydlig landtegendom några mil härifrån. När med tiden hans faders tillgränsande gods också tillfalla honom, så kan kan uppträda som en liten sjelfberrskare. Det är verkligen en vacker syn att se honom, elegant klädd, som han alltid är, galoppera förbi på sin präktiga fux — den unge marinen eger ovanligt vackra hästar — och utan att stanna göra den sirligaste böjning med hufvudet, något som han aldrig underlåter. Mer än en gång har jag också sett flera af de unga damer, jag här ofvan talade om, med beundran och bäfvan slå ibop händerna, när han inför deras ögon tumlade om med sin ystre gångare. Mr Hetherton Wilby är, kort sagdt, i besittning af en mängd fullkomligheter, och helt visst ett värdigt föremål för nämnde unga damers intresse och uppmärksamhet. Men han har äfven flera mindre tilldragande egenskaper, som kunna betraktas såsom taflans skuggsidor. Man påstår att han i flera kretsar, der en finare bildning gör sig gällande, på senare tiden rönt ett temligen kallt mottagande. Hans skämtsamma infall ega en påfallande likhet med hvarandra. Den lysande ytan är — söäger man då och då — hos honom blott täckmantel för ett tomt inre, och — för att ej dölja något — vill jag tillägga, att man ett par gånger i min närvaro yttrat, att den förledande Hetherton vid mnärmare bekantskap blir alldeles odräglig. Kan man tänka sig något fasligare? ; Det finns ännu ett drag i den unge gentlemannens karakter, hvarigenom han inte gör sig synnerligen omtyckt. Han är inte fri från ett visst högmod öfver sitt namn, sin ställning och sin förmögenhet, och det går till och med så långt, att han mången gång med verkligt hån behandlar menniskor, som äro mindre gynnade af ödet. Jag klandrar icke en till