Aftonbladet – 27 februari 1860, sida 2

umionen och Norges egenskap af afböngig del utaf eller gocessoriuntv till Serge numera ej :existerar och att de väckta anspråken på någon dylik Sverges ställning endast existerar i br professorns inbillning, så vidt nemligen dessa anspråk skulle åsyfta att numera göra Norge till ett accessorium till Sverge eller i någon mån inkräkta på eller förnärma dess frihet och sjelfständighet eller dess Grundlov. Då ni, hr redaktör, just förfäktat. dessa anspråk, är det mig ett nöje, att nu se att ni afståt derifrån. Till följd häraf och då ni ej numera har den ringaste afsigt att föra deras talan, som åsyfta förnärmande af Norges Grundlov, hade hela edert utfall emot mig varit alldeles: öfverflödigt; äfvenså de förtydningar af mina yttranden, det lösbrytande ur sitt sammanhang af särskilda meningar i min uppsats, som. skett och hvilket skall gå ut på, ej att afgöra tvistepunkterna oss emellan, utan öfverbevisa allmänheten om total oduglighet hos undertecknad att både tänka och skrifva, Ni kunde ju helt godmodigt framställt edra anmärkningar, ty vi vilja ju enligt edert förmenande till samma mål, nemligen att Norges sjelfständighet, trihet och grrndlag skola af Sverge hållas:i helgd. Då vi sålunda äro i hufvudsaken ense efter edert påstående, och edert anfall sålunda blott är att anse af simulacre-natur — hvilket äfven torde förklara hvarföre jag, ehuru nedergjord tre dagar å rad, ännu lefver — behöfver jag ej affatta mig långt för att afgifva svar på edra uppsatser, och jag inskränker mig blott till några frågor. 1) Har jag någonstädes sagt att konungen i annan egenskap än af Norges konung haft rättigheten att utnämna svensk eller norrman till ståthållare? eller att ifrågavarande stadgande i 14 SN. Gr. vore en föreningsbestämmelse? Jag har blott sagt, att förhållanden, då unionen knöts, föranledde ett dylikt norskt grundlagsstadgande för att konungen skulle, i sin egenskap af Norges Konung, kunna, ehuru frånvarade, vara säker, att norska regeringen i Kristiania så vidt möjligt var, förvaltades i enlighet med hans önskningar; härjemte har jag sagt att 14 S visserligen är af unionen föranledt, men ej att den är af någon traktatartad natur, dels emedan norske ståthållaren är en norsk inrikes embetsman och dels emedan jag fordrar bevis på att någon enda norsk grundlags S.i denna sin egenskap skall kunna anses stå. under svensk lagstiftande makt, vare sig konungens: och ständernas gemensamma eller den konungen ensam tillkommande ekonomiska lagstiftningsmakten. — 2) Hvilka ordalag i ingressen: till riksakten skola ansesinnefatta, att föreningen mellan Sverge och Norge blifvit sluten genom Norges grundlag ? — 3) Hvarför öfverhoppas alltid orden hvilka, under förbehåll af vär konstitutionella rätt i de delar, som skulle medföra förändring eller jemkning i Sverges rikes regeringsform, när man talar om: huruledes i. ingressen till riksakten ständerna samtyckt till de genom föreningen uppståndna nya. Konstitutionella förhållanden? — 4) Stadgar 38 N. Gr. eller 5 S R. A., att konungen eger att i svenskt statsråd med: adjunktion af norska statsrådsledamöter eller i norskt statsråd med adjunktion af svenska 1edamöter på föredragning och med kontrasignation af ettdera rikets stadsråd fatta beslut, som ovilkorligen äro bindande för båda rikena? Att detta, åtminstone hvad Sverge angår, är omöjligt, visar sig af 8 R. F., enligt hvilken fyra svenska statsråds närvaro fordras. för att ett konungens beslut i mål, hvaröfver statsrådet höras bör, skulle vara giltigt. Eller kanske tit. anser att norska föredragandes kontrasignation och besluts utfärdande på norska språket är bindande för Sverge? — 3) Är ändring af en unionsflagga, som genom kongl. reskript påbjudits, att anse såsom en lagligen tillkommen norsk grundlagsändring? — 6) Slutligen frågas, om ej tit. kunnat anse sig tillständigt, att vid diskussion af en för Sverge så vigtig fråga som denna. vara litet mindre ovettig? Icke behöfver man genom dylikt stridssätt täppa. till munnen på dem, som möjligen skulle vilja yttra sig i dagens vigtiga frågor, och icke stärker man derigenom sina egna argumenter. Upsala den 24 Febr. 1860. H. L. Rydin. NAPAT