Aftonbladet – 27 februari 1860, sida 1

bundt öfvermåttan fina cigarrer. Men jag är väpnad mot alla frestelser och har nu en gång högtidligen beslutat, att icke förråda min lilla Nelly. Timeo Danaos et dona ferentes. Finna de fiendtliga skarorna för godt att förse familjens bord med fasaner och mig samt de vänner som besöka mig, med cigarrer, så har jag ej det minstå deremot. De stackars ungherrarne kunna alltför gerna bevisa Nellys vän sin aktning, alltför gerna ådagalägga den mest öfverflödande hjertlighet i sitt uppförande mot honom: aldrig locka de af honom något förtroligare meddelande. När de komma hit och bokstafligen öfverväldiga mig med sin uppmärksamhet och sina smickrande anmärkningar, så hör jag i ostördt lugn på allt hvad de säga och ler fortfarande inom mig. Jag känner er allt, edra skälmar, säger Jag för mig sjelf. Jag har också varit med i mina dagar. Låt gerna oss vara vänver, men bara icke alltför intima. Och så helsar Jag med denna gammaldags värdighet, som Nelly plägar berömma, och lemnar de unga förälskade fältet öppet. När de väl äro borta, vexla Nelly och jag en mycket talande blick, och så bryter det löst; döck måste jag uttryckligen förklara, att jag aldrig uppmuntrar henne att göra satiriska anmärkningar. Och på detta sätt gå sakerna sin jermna gång dag efter dag, månad efter månad. Ty det är förskräckligt hvad Nelly är firad. Hon bar en sådan här af tillbedjare, att det verkligen kunde ingifva en äldre och förståndigare varelse höga tankar om sig sjelf. För att dessa ord ej må missförstås, får jag skynda mig att tillägga, det Nelly, när allt kommer omkring, likväl är en flicka med godt förstånd. Dock kan det ej nekas att jag på sednare tiden flera gånger funnit mig föranlåten att hålla små föreläsningar för henne. Mitt barn, sade jag just häromdagen, all den tjusning, du utöfvar, måste du endast tillskrifva en nådig försyns gåfvor. Det är ej då sjelf, som gjort ditt leende så vältaligt eter gifvit derma låda, stråländå blick åt dift öga. För allt;