Aftonbladet – 25 februari 1860, sida 2

så mycket mera till varsamhet i. detta fall, som exemplet alltid smittar, och vi snart nog skulle kunna.få se: otaliga-bevis på; huru kärt publikens bifallsär: för artisten, äfven om han för att vinna detsamma, måste helt och hållet bortkasta-.den artistiska.aktningen för si sjelf och aktningen. för skådeplatsens. -helgd, hvilken icke förut är hos oss särdeles.stor. Mindre teatern har på någon: tid, efter bvad vi tro till: följd af något sjukdomsfall, inställt representationerna af herr Hedbergs Kung Maärtka?, Vi hoppas att detta stycke snart måtte återupptagas, ty det gör heder åt den teater, som uppsatt detsamma: och genom den flärdfrihet och sant poetiska anda, som utmärka detsamma, är det egnadt till att utöfva ett godt och helsosamt inflytande på vår publik, som vid sidan af den myckna lösa mat, som på teatrarne erbjudes densamråa och som förslappar dess esthetiska matsmältningsorganer, behöfver äfven en något sundare och gedignare spis. Stycket rörer sig, som man vet, kring Erik: Stenbocks och Malin Stures kärleksöden, Malins enlevering från Hörningsholm, hennes moders: fru Märtbas vrede och de många försöken att blidka henne. Attder sjelfva fabeln är så välbekant och ämnet dertill icke är rätt dramatiskt, utan mera egnar sig för den episka framställningsformen, ändock kunna underhålla ett lifligt intresse hog åskådarne, vittnar tillräckligt om styckets redbara poetiskajförtjenster. Den sorgfällighet och konseqvens med hvilka författaren satt sig in i tidsförhållandena, äro i hög grad lofvärda. Utförandet lemnar, isynnerhet hvad beträffar hr Pousette såsom Erik Stenbock och fru LagerqvistsåsomKung Märtha, mycket öfrigt att önska. Om samtliga de spelande kunde gifva den efvande och individuella prägel åt sina parier, som hr Stjernström ger åt den äldre Stenbocks icke särdeles betydande rolt, så skulle stycket utan tvifvel göra hvad man. kallar en mycket stor lycka. : Hvad ett godt och con amore bedrifvet samspel kan uträtta för ett styckes framgång, det