förklädnad. Så behöfver icke Waldemar kufva den stackars Nils; en så melodramatisk dämons natur behöfver han:icke lägga i dagen för denna fega krämarsjäls skull — med en jemnlike skulle det kunnas ursäktas. På samma sätt uti fjerde akten, utanför Wisby, der likväl de om Didrik Menschenschreck något påminnande bravaderna lätt kunna fresta skådespelaren att, som man säger, lägga an på publiken, Uti scenerna med de båda flickorna-är deremot herr S., enligt vår åsigt, utmärkt lycklig, särdeles i den, i och för sig sjelf vidriga scenen i skogen, då han under låtsad sömn hvilar sitt hufvud uti Ingegerds knä, och genom sin spelade dröm lockar det arma barnet till att förråda sitt fädernesland. Men att herr Almlöf misstagit sig om UngHanses karakter, då han än gör honom till en med sin fosterlandskärlek skrytande storpratare, än till en af dessa melodram-fäder, som förbanna sina barn med yttre pathos, icke med djup inre smärta, och som i olyckans stund hänga hufvudet som skjutna sparfvar, torde icke vara många tvifvel underkastadt. Vi tvifla att någon af dem, som tagit kännedom af de gotländska sägnerna om dessa tilldragelser, kunnat så tänka sig den mäktige landta domaren på Gotland, denne patriarkaliske och genom sitt anseende för rättvisa mäktige man, som håller alla lika inför lagen, och som icke tvekar att lik en ny Brutus döma sitt eget barn till en qvalfull död, på det att dess öde måtte afskräcka andra från att begå ett lika olycksbringande dåd. Säkerligen icke, och vill man vara uppriktig, så skall man erkänna att det endast var den uråldriga drägten som hindrade denne Ung-Hanse från att kunna tagas för en beskedlig borgare från våra dagar, som vid högtidliga tillfällen talar stort om fäderneslandet för att få sig en order, eller upprätthåller sitt anseende inom familjen, på det att icke grannarne skola håna honom. Så föreföll det oss åtminstone. Om andra möjligen varit förtjusta, så beror sådant på en alldeleg olika uppfattning af den person, som skolat framställa s; vi säg