Aftonbladet – 25 februari 1860, sida 1

dager. Vid kungliga teatern gör den enskilda virtuositeten sig framför allt gällande, de flesta gå hvar sin väg, obekymrade om det hela, och det är till och med ett oupphörligt begär att ge sig relief och skymma undan andra af de medspelande för att sjelf få synas så mycket bättre. Vid andra större teatrar bemödar skådespelaren sig att ge riktig lokalfärg och en individuel prägel åt sina skapelser; här skiftar blott kostymen, och under den framstår som oftast samma gamla bekanta som man i går eller förgår såg i en fransk komedi, eller i en öfversättning ifrån Birch-Pfeiffer. Med andra ord, man tyckes nästan lägga an på att döda illusionen hos en publik, som just icke har så mycken fantasi förut, och det har derföre blifvit en vana hos vår publik att mindre se på sjelfva konstproduktionen än att känna en viss förnöjelse öfver att träffa en bekant, utstyrd på ett ovanligare vis. Se der är A. — der är B. — der är den och der är den, 4 den kosslymen tar han sig ganska bra utr O. B. V., hör man derföre alltid hviskas rundt omkring sig på spektaklet, — och detta är ett sannt uttryck af verkliga förhållandet, ty icke ser man de personer, som stycket kallat till lif — man ser sina bekanta från källaren eller från salongen, från gatan eller spelbordet. Att detta är en olycksbringande riktning för konsten, kan väl icke gerna nekas, och den är det i dubbelt mått derföre att den verkar i estetiskt hänseende förlamande på det uppväxande slägte, som efter de gamla skulle taga vården om Thalias altareld, och som nu i sjelfva sin utveckling neddragas i en prosa, en på all poesi blottad realitet, hvilken förqväfver deras möjliga anlag. r Den, som i detta stycke var bäst på sin pla s, var onekligen herr Swartz uti Waldemars, af författaren temligen styfmoderligt behandlade bild. Blott någon gång tycker man sig spåra en falsk pathos, en uppstyltning som verkade menligt på intrycket, särdeles i den scen der Waldemar hotar Nils Guldsmed med döden om han upptäcker hans