Aftonbladet – 25 februari 1860, sida 1

etern tt kets poesi och dramatiska effekt. Såsom man redan af titeln kan finna, är det den väldige landtdomarens dotter som är styckets hufvudfigur; författaren låter Ingegerd, till följd af hennes kärlek för Waldemar, bli anledning till Wisbys undergång. Men hennes förräderi motiveras ej ensamt af hennes kärlek, utan af hennes ångest för faderns lif, hvilken blifvit tillfångatagen af. Waldemar; och denne anr vänder mot henne ömsom böner och ömsom hotelser, vädjar än till hennes ömhet för älskaren, än till hennes fruktan, att något ondt skall hända fadern. Den sistnämnde kommer lyckligt ur den honom hotande faran, och då Bans dotter efter Waldemars bortfärd, drifven af samvetsqval, sjelf angifvit sig för rådet och såsom landsförräderska blifvit dömd att lefvande inmuras i tornet, är det han, Ung-Hanse, som hos sig låter den rättvise domaren, den allvarlige fosterlandsvännen alldeles tränga undan den ömme fadern och, då en skara af beväpnade vill befria delimqventen, efter uppz maning från folkets sida uttalar sin dom 1 saken och bestämmer, att hon måste dö, derföre att hon förrådt sitt land. Nils Guldsmed och hans dotter Barbra ingripa här icke på något märkligare sätt i händelserna; genom den beröring, i hvilken de komma med konungen, lemna de denne tillfälle att visa ett och annat drag af sin karakter. Svårt är att göra sig reda för, hvad författaren tänkt sig I denna stolta, praktlystna, koketta qvinna, full af satir och bitande qvickhet, af kall beräkning och uppflammande poetisk entusiasm, när han sedermera i motgången låter henne falla ned tillett intet, och slutligen spela enmyckettarflig botgörerskerol. I allmänhet kan man säga, att författaren nog mycket i detalj och med för mycken accentuering utpräglat åtskilliga i sig sjelf goda effekter, och att han med bredare raskare pensel skulle åstadkommit mera totaleffekt. Dit hör t. ex. den nog uttänjda sluts.enen. Det är vissa sådana saker, som på scenen icke få dragas ut på längden och detaljeras för mycket, för att icke det poetiska och gripande i situationen skall dunsta bort, Den