skåfteriet, och en liten! stund: derefter kom Christine till: mig-och klagade: öfver att maslam Roberts: kom! så: Bent; så. att jag kommer i håg nu-att-han var ensam rummet.Men kära fru;: hvem hade Väl kunnat tänkt, att han kunde varar sår gudlös? På hvad sätt har han öppnat pulpeten? sade Margaretha, vändande. sigtill: sin man. Var låset uppbrutet? Han for till, liksom -ensom. vaknar: upp ur en sömn. Ja — nej. Jag tror jag vred, om nyckeln utar att låsa låset i går qvälls Pulpeten var igenslagens ieke låst, då jag: kom; till den på morgonen, och klaffen var igenslagen. Och så föll han åter i sin överksammartankfullajtystnad, I alla fall bjelper det icke att undrälängre. Spring; Crawford; så fort du kan efter enmpolisbetjert.. Du vet naturligtvis namnet. på; setaren; tillade. hon, just då Crawford: höll. på att lemna rummet. Det! gör mig. ondt, frun, men jag, talade vid den förste jag träffade på-gatan. Om jag bara vetaty — Men Margaretha. hade vändt sig bort med otålig och förtviflad uppsyn, och Crawford gick, utan att något vidare yttrades, att uppsöka en polisbetjent.: 1oHlö Förgäfves försökte doktor Browns hustru att öfvertala honom attätalitetfrukost;en kopp t var allt hvad han ville försöka att förtära, och den dracksi hastiga klunkar, liksom för att fukta bans torra: strupe, då han i detsamma hörde. Crawfords stämma, som talte till polisbetjenten, som han förde in i rummet, Polisbetjenten hörde på allt; men sade just ingenting. Då ankom kommissarien. Doktor Brown öfverlemnade samtalets förande åt Crawford, som, efter hvad:det tycktes, ej. begärde bättre. Margaretha hade blifvit ytterligt förlägen och nedslagen, då honvarseblef den