a STOCKHOLM den 23 Febr. De tvenne vägarne. Under den meningsstridighet, som nu eger rutig i vårt land och inom vår representation rörande den norska frågan,, bör man kunna antaga, att nästan alla åsyfta ett och samma mål, nemwligen ett befästande och förbättronde af unionen, så att de brister och ofullständigheter, som vidlåda föreningsfördraget, afhjeipas och de olägenheter, som deraf bärflutit, för framtiden förekommas. Ty vi taga för alldeles afgjordt, att antalet af dem är mycket ringa, som i denna sak verkligen hylla den satsen: ju värre, desto bättren; vi tro att de äro mycket få, som tycka att någonting vinnes redan derigenom att ett riktigt trassel uppstår, att folk och regering bringas i ett dilemma, som icke kan lösas, och hvilka icke i verkligheten skygga tillbaka för tanken på unionens upplösning,, hvarom åtskilligt ordas så lättsinnigt och tanklöst. Man har, som sagdt, i allmänhet samma mål, men man har mycket olika mening om den väg, som bäst och säkrast leder till detta mål. Vi skola som hastigast kasta en blick på de tvenne olika vägar, som det kan komma i fråga för Sverges representation att i denna sak beträda, och söka göra oss reda för de olika chancer att kunna åvägabringa någonting godt och nyttigt, som hvardera af dem företer. Den ena vägen är den att rikets ständer, helt och hållet lemnande åsido den Dalmanska motionen och den derigenom å bane bragta frågan om norska ståthå.lareembetet, så enigt och så kraftigt som möjligt besluta en framställning till regeringen om åvägabringande af en revision utaf wunionsfördraget, för att, med bevarande af de grunder, på hvilka det är bygdt, afhjelpa dess brister och ofullständigheter. En sådan allvarlig och på nationens enhällfga och välgrundade mening stödd framställning skulle icke kunna lemnas utan afseende af regeringen, som väl nu bör ha tillräckli;t lärt sig, att det icke mera går an att på det oförsvarliga sätt, som hittills skett, lemna den unionella frågan å sido, utan att det är nödvändigt att gripa sig an med att söka bringa reda och klarhet. i förbållandena och undanrödja de frön till tvist och splittring, som försvaga och undergräfva unionen. Och hvilken ställning skulle svenska representationen i sådant fall intaga till brödrariket? Jo dess uppträdande skulle kunna vara på en gång så ädelt och unionsvänligt och tillika så äkta svenskt och eftertyckligt som möjligt. Dess åtgörande i denna sak skulle då vara i sig sjelft så vältaligt, att det måste förstås, att det icke kunde missförstås. Det skulle vända sig till norrmännen på följande sätt: eder misstänksamhet emot svenska folket är alldeles oberättigad, och I hafven icke det ringaste skäl att från vår sida frukta någonting för eder frihet och sjelfständighet; långtifrån att vi på minsta sätt skulle sympatiseramed något sträfvande, som går ut på att rubba grundvalarne för eder frihet och sjelfbestämmelserätt, sådan, den finnes eder tillförsäkrad i eder grundlag, skulle hvarje försök i den riktningen röna svenska folkets ogillande; men då vi i allting, i det största som i det minste, respektera eder verkliga rätt, fordra vi också, att I bortläggen denna misstrogenhet och med unionens verkliga id föga öfverensstämmande tillbakadragenhet, hvaröfver vi länge haft skäl att klaga; vi göra icke anspråk på något herravälde eller principat öfver er eller öfver något annat folk; men -vi fordra, att unionen skall vara sådan, att den uppfyller sitt syftemål, att betrygga den skandinaviska halföns säkerhet, och att bördor och fördelar skola vara ömsesidiga och rättvist fördelade; vi fordra detta ur rättvisans och den politiska klokhetens synpunkt, och vi fordra det för sjelfva unionens skull, emedan — om det hittills följda systemet fortsättes, ett tilltagandefmissnöje skall göra unionens bestånd osäkert och tillintetgöra de fördelar, som densamma skulle medföra för de båda folken. Tror man, att Norge skulle kunna sätta sig emot en fordran, uppburen af en så stor moral sk kraft som denna? Tror man att norrmännen i sådan händelse skulle våga trotsa svenska folkets enhälliga tanke och hela det upplysta Europas opinion, som i sådant fall ofelbart skulle vara på vår sida? Sådant är icke tänkbart, såvida icke mnorrmännen verkligen ville upplösa unionen; och vore detta deras afsigt, som man icke har någon anledning att tro, då må det vara dem förbehållet, att genom orättvisa och obillighet ha vållat upplösningen och bära hela ansvaret derför. Den andra vägen, på hvilken man enligt somligas tanke skulle kunna komma till unionens befästande, vore att såsom det vigtigaste anse och såsom en häfstång för allt annat i denna sak förorda nögot slags svensk intervention i den norska ståt05 BE RATE