Aftonbladet – 22 februari 1860, sida 3

dustrilusta och med industriens framsteg allt jemt växande lyx och vällefnad samt en fasaväckande import, som oupphörligt fordrar mera penningar och hotar realisationens bestånd. Sådan är vår ställning sen gammalt, sådan för dagen. Huru länge skall den så fortgå? Efterse vi beskaffenheten af våra silfvervalutor i banken, som vexlat mellan 16 millioner och 2, miluoner silfverspecier, och privatbankernas sedelemission, t. ex. den-år 1856, jemförd med innevarande års, så finna vi detta besannadt. Våra skulder till atlandet växa, icke till följd af stora krigsolyckor, utan till följd deraf att vi, som under djupaste fred bedrifva,en temligen utveckladindustri, ruineras af värt vasklande och felaktiga bankoch kreditväsen, och under det vi tro oss med hvar. dag blifva rikare till följd af våra förökade produktioner, -så visar oss affärsbarometern, att våra skulder växa i hundratals millioner, och vi kunna icke med all vår rikedom nu betala våra handelsbalanser. Våra penvingeprofeter förutsäga väl att vi blifva först lyckliga. då vi åsamkat oss stora nationalskulder, troende statsskuldsystemet leda dertill, och påpeka oss Englands, Belgiens och Hollands rikedomar, såsom foster af de stora nationalskulderna. Så är likvälicke sörhållandet hvad England och Holland angår, då dessa staters skulder egentligen uppkommit från deras förda krig, och skulderna för öfrigt der äro inhemska, fonderade statslån. ; Hvarföre icke snarare åberopa Österrike, sänkt i omätliga statsskulderf för det mesta utom landet, och för öfrigt kommet till den olyckliga punkt, att det, vanmäktigt och förlamadt, icke kan försvara sina länder och egodelar i brist af penningar och kredit? -Låtom oss räkna öfver våra utgifter till utlandet innevarande år: Statslånefondslånet 9 millioner. Räntor å hypoteksföreningars lån eirka 5 millioner. Jernvägslånets ränta något mer än 1 million. Sista inbetalningen af Stockholms garantiförenings lån cirka 2 millioner, eller tillsammans cirka 17 millioner, mot svarande ungefärligen 4 millioner i silfver, förutom betydliga summor uti ackorder och konkursdividender ifrån sednaste krisen. Jemföra vi nu härmed bankens metalliska valuta 4 millioner silfver eller något dylikt, som nu befinnes, så göra slätsatserna sig sjelfva. Den metalliska kassans påkänning blir derigenom innevarande år så stark, att, oaktadt hvad vi kunna fpåräkna i exportväg m. m., den icke kan utan snar mellankomst uthärda denna tryckning. Sådan är vår finansiella ställning vid en hastig öfverblick, men deråt egnas föga uppmärksamhet, som man med skäl kan påstå, ehuru bela landets utveckling härpå beror, då finanskomiten ännu icke inkommit med sitt förslag för lösningen af dessa frågor, ipnan förevarande lånefråga afgöres. I stället koncentrerar man all uppmärksamhet åtjernvägsanläggningarne, likasom det skulle tillhöra denna industriella anordning att träda i hypoteksföreningarnes fotspår och uppehålla vår realisation med utländska lån, hvarigenom man skjuter hufvudfrågan, reorgaisationen af vår riksbank och vårt bankoch kreditväsen och exekutiva lagstiftning, åt sidan; och kanske ämnar man på det viset låta sakerna fortgå ännu en riksdag, tills man ohjelpligen ej mer kan bota de stora olyckor, som häraf för landet uppkomma. Min afsigt är ingalunda att säga, det vi i vår ställning kunna mer undvara ett utländskt lån; tvärtom anser jag det — såsom jag anfört — alldeles vara nödvändigt, att ett sådant upptages för att hålla realisationen vid makt; men hvarföre, med dessa palliativåtgärder för upprätthållandet af vårt usla penningeväsen, indraga vårt jernvägsföretag häruti och förvilla allmänna omdömet om det rätta och enda statsekonomiskt kloka sättet för oss att härvid tillvägagå? Se der en fråga, som jag icke sett besvarad under öfverläggningarne rörande detta ämne i stånden. Men frågar man, hvar skola vi då taga medel för byggandet af våra jernvägar? Icke från utlandet i länta kapstaler, på sätt som skett och sker med förbiseende af klok hushållning. Helt säkert skall då vårt land, genom bristande förmåga att betala sina skulder, komma att för lång tid industrielt och finant förlamas, hvarigenom dels jernvägsarbetet snart os mäste till oviss tid uppskjutas och vi för längre d sålunda gå miste om de fördelar jernvägarne tillskynda industrien. . Det är nemligen att befara, att invan de stambanor, hvarpå nu arbetas. blifva färliga, ett sådant förhållande skall inträda. Jag vill ninna mig att de vid förra riksdagen af K. M:t reslagna jernbanorna skulle kosta 100 millioner. Låtom oss antaga detta. Vi skulle då — om vi ortgå med utländska statslån på den väg vi börjat — lyckliggöras med ett årligt behof af cirka 7 a 8 millioner riksdaler och ökade statsutgifter för betäckandet delvis af de årliga räntorna. Låtom oss derjemte antaga att våra hypoteksföreningar skulle lyckas, att ifrån deras närvarande utländska skuld stiga upp till en å 100 millioner, en siffra som de stå helt nära om kontrakterade och sökta lån erhällas, som är ganska troligt. Vi blifva då skyldiga utlandet 200 millioner kapital och 12 millioners årlig ränta, inberäknad vanlig amortering. Men hvarmed. skall detta betäckas? Jo, — svarar man — med den rikare produktionen. ivarföre kunna vi då icke nu betäcka våra räntor, på de redan gjorda hypoteksupplåningarne, med våra nya produktioner, och hvarifrån kommer det sig, att svenska industrien företer exempel af detta sorgliga tillstånd, att oupphörligt behöfva mera penningar: och befinna sig, i brist derpå, i ett aftynande tillstånd? Med en högre prodouktion går konsumtion hand i hand och för öfrigt hrad hafva vi gjort för att motarbeta den tillväxande importen? På grund af den erfarenhet vi redan insamlat, kunna vi alltså förstå, att detta system: leder oss in på stora afvägar, mot oförutsedda kriser. Redan vid föregående riksdag vidhöll jag den principen, att ett företag af den storhet, som ifrågavarande, borde göras till nationalföretag, för uppmuntran, af vår industri och företagsamhet, och icke bhfva en sporre föratländsk skuldsättning. Hade utgått ifrån en sådan synpunkt, hade vi tagit våra rails vid våra egna bruk, vagnar och öfriga maerialier vid våra egna fabriker (och hvad hade det vetydt, om under de första åren dessa behof blifvit staten något dyrare, då ersättning sannolikt blitvit sifven i bättre jern och uppmuntrad inhemsk indutri, hvaraf staten dragit högre beskattning; eller. irbetet de första åren, till följd af våra fabrikers: veskaffenhet, något fördröjts, som snart kommit till ätta); om vi, i stället för att betala oerhördt gevom expropriation för den jord, som för jernvägarne rfordrats och hvaröfver man allmänt gör anmärk.. ring, låtit kommunerna, genom hvilkas jordområ den ernvägarne gå, tillsläppa den kostnadsfritt Öh åtnionstone materielen till stationshusen (att de äro ärdiga till sådana offer, isynnerhet hvad Fjorden beräffar, derom ega vi ju ojäfaktiga berisj, så hade ör det första jernvägsanläggningskost? ,derna reducrats med upgef. en tredjedel och för. det andra vår ndustri befunnit sig ivida mindre Pyrlagenhet än nu, ildenstund den haft en direkt fö .del at det P gåene jernvägsarbetet, uppskattad till några millioner rg om året, Det är isen obetydlig sak om indet under ett antal åt, hvarunder dessa banor v8gas, använder några Och trettio millioner mera å sin inhemska budustri och för öfrigt undgår de än vår utländska skvidsättning härrörande vådorna Ör realisationensbescånd. Och för öfrigt skulle äfen detta sätt att gå tillväga befordrat jernvägarres veckling b3s oss-genom enskilda personer och skaat tillgårg för staten till vida frikostigare bidrag jr Ås understödjande än hvad nu kan sko, Mera påstår att vi icke kunna bygga våra jernvä27: med inhemska statslån. Detta påstående må