Aftonbladet – 22 februari 1860, sida 1

innerligt. Du har varit mycket god mot mig, och äfven tant. Men jag har gifvit doktor Brown mitt ord, och det skall jag hålla. Jag skulle älska honom, om ban vore son till en simpel bonde. Vi hoppas icke blifva rika; men han har några bundra pund att börja med, och jag har mina hundra pund om året. Nå, nå, barn! Gråt bara inte. Du har sålunda allaredan bestämt dig, ser jag, så att jag: tvår mina bänder, och frisäger mig från allt ansvar. Säg då åt min hustru, att du har öfverenskommit med doktor Brown om ditt giftermål, och jag skall bjuda till att tandla så som du önskar. Men skicka inte den unge mannen till mig för att bedja om mitt samtycke. Det kan jag hvarken gifva eller neka. Annorlunda hade det varit, om det varit sir Alexander. O, farbror Frazer, tala ej så! Tag ändå emot doktor Brown och, älskade farbror, säg honom — för min skull — att du samtycker. Tillåt mig få tillhöra dig åtminstone så mycket. Det kännes så hårdt och ovänligt vid ett sådant tillfälle, att blott råda öfver sig sjelf, alldeles som om ingen i-bela verlden kändes vid mig eller brydde sig om mig. Dörren öppnades i detsamma, och betjenten kom in och anmälde, att doktor James Brown önskade tala med professorn, Margaretha skyndade bort; och imnan han väl visste af det, hade professorn gifvit ett slags samtycke, utan att göra den lycklige unge mannen en enda fråga. Der snade sig, för att uppsöka sin fästmö, le hennes farbror, som satt och mumlade något för sig sjelf. Både professor Frazer och hans hustru voro emellertid verkligen till den grad emot Margareihas: förbindelse, att de ej kunde annat än visa det genom det slutna i deraz3 beteende. De voro dock så barmhertiga att inting säga. Men Margaretha måste dock t känna, och ännu djupare än hennes älre, att han icke var välkommen ; huset, All hennes öfver att se honom tillinletgjordes ge den förvirring hon kände vid det kalla sätt, på hvilket ban bjös väl