Aftonbladet – 21 februari 1860, sida 3

se— (Insändt.) Om Svebenborgs drömmar 1744: ——— drömmen var för detta Andeverldens hörold öfver allt. Tegnir. j En insändare i n:o 19 af Aftonbladet för i år fälter ett föga motiverädt, hvarken upplysande eller anI närs tillfredsställande omdöme öfver en för kort tid sedän utkommen skrift med titel: Svedenborgs Drömmar 1744.v Den, söm bar sig bekant, hvilken uppmärksamhet Svedenborg som bibeltolkare, andcskåtara och teosof tillvunnit sig öfver hela den bildade verlden, skall utan tvifvel med mera intresse än det, som man egnar åt en vanlig drömbok; genomögna frågavarande skrift. Ju större och utomordentligare Svedefiborgs personlighet visar sig i jemförelse med både ändeskådare och lärdomsidkare i allmänhet, desto större märkvärdigbet måste äfven symboliken i bans drömmar hafva: De ifrågavärande fylla ca tucka i historien om Svedenborgs psykologiska utvockingsprocess. De utgöra en länk, livilken förenar hans verksamhet som naturfilösof och mångsidig vetenskapsman med hans verksamhet som adertonde årnundradets störste siare. Och de förtjefa äfven uppmärksambet derföre, att de utvisa dep religiö-a och teologiska ståndpunkt, på hvilken han befann sig just sid den, tid, då barns andliga synförmåga öppnades till en ovanligt hög grad. Denna ståndpunkt har bittills ingen bland hans många lefnadstecknare med isshet kunnat bestämma. Att dömma af hans 1736 utgifna skrift )Om det Oändliga (de Infinito), skulle man nästan vara frestad antaga, att han då i frå: zan om det öfversibhliga delade sin tids rådande tröstlösa materialistiska åsigter och hyllade panteismens eller på sin höjd deismens lära. Men att icke detta I varit förhållandet, åtminstone 1744, visa sdrömmarne, olklart. De låta ss i honom se den troende, kristfromme mannen, den i sjelfpröfningens skola väl bevandrade bibelvännen. Han underkastar ej blott sina handlingar, utan äfven sina hufvudböjelser och ilskingstankar n noga ransakning och sträng dom. Hån inner Mycket hos sig, som bäns iBbersta religiösa atedvetande ogillar. Han tycker sig förnimma en osynlig hand, hvilken liksom hejdar hononr på den