Aftonbladet – 21 februari 1860, sida 2

Men stege jag sedan ur vågen ibland Och såge åt grönskande strand, j Och såge de ljufliga parkernas ro, Der kuttrande dufforna bo, De älskliga, skiftande blommornassk ans Och gyllene fjärilars dans; i Och hörde jag blommande lindarnas sus. Och såge jag skönhet och ljus, Och frihet och trefnad och kärlek och tro Bland åldriga murarna bo: Då visste jag väl att jag Herrestad såg, Då byttes min längtan le håg. Då värmdes mitt stelnade bjerta kanske, Och gerna jag önskade ge Mitt slott, mina perlor i Mälarens grund Att åter bli menska en stund Och vandra, bland vänner, i susande skog Och känna, bur hjertat det slog! Dål Uppå hans läppar låg en fråga, Uti hans öga likaså; Men huru kunde han väl våga, Att säga ut sin mening då — Ty mamma stod och hörde på! En blomma, som jag önskat äga, Han kom och erbjöd mig också; Han tycktes vilja något säga, Jag stod och väntade derpå — Så harmligt! Tant steg in just då! Jag stod och andades på rutan Och ritade hans namn derpå. Ack! kunde vi en gång förutan Båd tant och mamma träffas få — Han sade nog sin tanke då! Hvad tycks? Han kom uti detsamma; Hur började mitt hjerta slå! Och borta voro tant och mamma, Vi voro ensamma, vi två — Nog kunde han ha sagt det då! — Hura förändrad! När första gången jag den hulda såg, Ilon log, som stjernan ler vid bimlaranden; En verld af fröjd i ögats ljusblick låg, Med glödgad kind, med eldig ungdomshåg, Hon fjärlar jagade i blomsterlanden. Och solen gjöt sin rika, gyllne glans På hennes bana, som bland rosor ledde, För henne gingo stjernor uti dans, ing nenne bundo blommor sig i krans, ;r hennes blick blott ljus och fröjd sig tedde. Vid hennes sida trogen kärlek giök, Vid bennes hjerta snöhvit oskuld bodde, Och dagen bleknade för djupblå blick, Och natten ljus ur klara ögat fick — Och hvarie hierta af dess vink berodde.