gusti — satt han uppe långt inpå natten och skref två lågande bref. Det ena var till Lucie, i hvilket han redogjorde för det manande pligtbud, som kallade honom till Paris, och utförligt utvecklade de skäl han hade för sin förtröstan, att derstädes icke möta någon fara för sin person. Det andra var till Manette, i hvilket han i hans vård anförtrodde Lucie och deras älskade barn, och med största tillförsigt talade om sin resa och sina planer. Till båda skref han, att han till bevis på, attingen fara vore å färde, skulle skrifva till dem genast efter sin framkomst. Det var allt en svår dag den dagen, den första somhan med dem tillbragte med någonting på hjertat, som han för dem måste hålla hemligt. Det var ingen lätt sak att genomföra detta oskyldiga bedrägeri, hvarom de icke hade den ringaste aning. Men en öm blick af hans maka, som var så lycklig och glad i sin stilla verksamhet, befäste honom i hans beslut att icke låta henne veta hvad som förestod — ty han hade -verkligen varit på vägen att göra det; så underligt föreföll det bonom att företaga någonting utan hennes lugna biträde — och dagen gick snart till ände. Tidigt på aftonen omfamnade han sin älskade maka och sitt knappast mindre högt älskade barn; ban skulle snart komma hem igen, sade han, sedan han uträttat en föregifven angeläsenhet. En liten kappsäck var i hemlighet lagad i ordning, och så begaf han sig ut i den tunga dimman med ett ännu tyngre hjerta. Den osynliga kraften drog honom mäktigt ill sig, och alla vindar och strömsättningar förde honom med allt starkare7 och starkars fart mot det förfärliga målet. Han anförtrodde sina båda bref åt en pålitlig portvakt, som skulle framlemna dem klockan half tolf, och cke förr, tog posthästar till Dover, och besynte sin resa. I himlens, i rättvisans, i idelmodets och hedrens nanin! var den stacsars fångens skri, hvarmed han stärkte sitt vacklande mod, då han lemnade bakom sig lit hvad honom kärt var på jorden, och öfserlemnade sig åt strömningen mot magnetverget. Slut på Andra Boken.