Aftonbladet – 18 februari 1860, sida 2

idagalagda hjeltemodiga hkgiltighet för hjelprupper? Jo, vår yrkesbroder lärer befinna sig ett mycket stort läger, inneslutande en he! rationalstorm, och han känner sig derför: fullkomligt viss om den seger, han åminston. 4 den allmänna meningen skall vinna.n Märk läsare: vwåtminstone i den allmänn meningen.. Man misströstar således om resering och ständer? Aj, aj, det der ljuder icks olikt de första tonerna af en reträtt-fanfai! Och vidare, buru kuriöst, att befinna sig mid: uti en nrtionalstorm och dock tala om der :r, man väntar sig skola vinna iden all männa meningen. Bringa förnuft i dessa stor talende, fraser den som kan. Vi för vår de! afstå från försöket, : Icke stort sämre är kollegan litet längre fram, då han förklarar sig hafva tillbakavisa! insända artiklar i ämnet, som varit fullt u så goda, som våra egna. Det är ju tydligt. vår kollega er dog ikke den Herre, der be.römmer sig selv af noget. Franske utrikesministern, hr Thouvenel, har. enligt ?Courrier de Dimanche?, tillsändt franska sändebudet i Wien två depescher, hvilkz skola ha vunnit kejsar Napoleons lifliga bifali och föranlåtit honom yttra, att ännu ingen aj hans ministrar så väl förstått uttrycka hans tankar. Den första depeschen söker fråntage Frankrike all skuld för hvad som för närvarande tilldrager sig uti Italien samt att visa Österrike nödvändigheten af att samtycka till hertigdömenas förening med Piemont; den andra lärer göra Österrike vänskapliga, men tillika kraftiga föreställningar i anledning at de påfliga och neapolitanska värfningarne och de stränga åtgärder, som vidtagits i Venetien. med tllägg, att det eljest icke är Tuileriekabinettets akt och mening att blanda sig i dylika frågor, och att det nu sker endast i och för Italiens pacifikation. Att ett kyligare förhållande inträdt mellan Frankrike och Sardinien i anledning af den savoyiska frågan, synes otvifvelaktigt, och Cavours halfofficiella förklaring i ?Opinione: hvari han erbjuder sig låta omröstning ege ram i Savoyen samt tillåta nya val och omröstningar i Mellanitalien, torde svårligen förmå förbättra ställningen. Grefve Arese har anländt till Paris och skall derifrån begifva sig till London med uppdrag, att å båda dessa ställen söka undanrödja svårigheterna och återupprätta den för Italiens befrielse nödvändiga enigheten mellan England, Frankrike och Sardinien. Men trots kejsar Napoleons personliga vänskap för grefven, tviflar man dock i Paris. på, att han skall kunna uträtta något. Den : sannolikaste förklaringen af denna Frankrikes omkastning är, att det endast är en ny manöver af kejsar Napoleon. Sedan han, genom att i en och en half månad låtit Österrike uttrötta sig med sitt arbete mot strömmen, öfvertygat denna makt om, att der ej kan uträtta någonting. utan Frankrike och endast genom en modifikation af öfverens kommelserna i Villafranca kan köpa Frankrikes välvilja, räcker han densamma plötsligt handen och visar dermed tillika England och Sardinien. att de ej kunna gå längre än har tillåter. Denna manöver har redan burit der frukt, att Ryssland rådt Österrike till en modifikation af Villafranca-fördraget, funnit det engelska bemedlingsförslaget otillfredsställande samt föreslagit en kongress jaf de fem stormakterna. Ryssland har således härvid endast gått kejsar Napoleons önskningar till mötes. Man tillskrifver äfven det sardinska sändebudet uti Paris, Desambrois, någon andel i skulden till förvecklingarna mellan Frankrike och Sardinien, emedan han alls icke är någor hofman och hade mottagit uppdraget endast för att kunna fungera såsom andra fullmäktig på kongressen. Om honöm berättas en lustig historia, huruledes han på den sista Tuileriebalen af politiska skäl blef nödgad att figurera i en frangaise, ehuru han ej kunde dansa och på det kraftigaste protesterade deremot. Som han emellertid icke ville göra sig till ett åtlöje, så hann han knappt återkomma hem från balen förr än han skref till Turin och begärde sitt afsked.