6 g ? 5, F d 1 bh i hn 5 H 3 ; h . 5 ; j fe EN ERE) ESAREEEREEEE EES a TA TTT EE Er BIR A ARAA TRNNLAA EA SOKNINSA 1eaer. 1. Bland de olika slag af statsföreningars som allmänna folkrätten vet af, kan den svensknorska unionen endast hänföras till det slag, som benämnes lika berättigad real-union.Den betraktas så i den: positiva europeiska statsrätten, ty de förenade rikena kallas i alla: traktater les royaumes unis de Sugde et de: Norvege, icke; såsom Storbritannien. och Ir-land, le royaume uni.s Den betraktas så äfven af: de folksrättslärare, hvilkas arbeten äro allmännast spridda, såsom Kliber och Heffter; men Wheaton går ända derhän, att betrakta densamma såsom en blott personalunion. Enuligt den Nordströmska åsigten, att unionen icke hörer till de lika berättigade, skulle Norge antingen vara ett bihang till Sverge, såsom Joniska öarne till England, eller afhängig del: afdetsamma, såsomsFinland till Ryssland. Se ll SE 2,0 I der unionella rätten finnes ingenting, som -häntyder på ett afhängighetsförhållande. Det bestämda . stadgandet att Norge är Fett : fritt och -sjelfständigt rike, talet om dektvå i kronorna, de två thronerna, stadgandet om in-terimsregering, konungaval o. s. v. vittna så. klart som möjligt, att der icke kan vara tall om ett accessoriump,, eller om något slags: öfverhöghet å den ena och subordination 8 den. andra sidan. Det enda skenskäl man kunnat anföra mot det lika berättigandet 5, förhållandet med de utrikesangelägenheter.na, hvilka, med undantag af frågan om kri som skall behandlas i utomordentligt svenskt och norskt statsråd, under ömsesidigt ansvar nför de respektive represontationerna, kunna af konungen utan norsk iådgifvares hörande afgöras, Härvid är dock att märka, att svenska statsrådet är ej bättre lottadt än det nors ska och att om dylika frågor komma före i svenskt statsråd, skola tre norska statsrådder ega säte och delibererande stämma enligt riksaktens 5 S. Det är endast sådana diplomatiska ärenden, som af konungen utom svenska statsrådet afgöras, i hvilka konungen eger att utan norskt statsråds hörande fatta beslut i närvaro af blott två svenska statsråd. Sverges regeringsmakt såsom sådan eger dock ej härigenom någon supremati öfver Norge; det är Norges konung allenast, som i afseence på dessa ärendens handläggning ej är i norska grundlayen konstitutionelt begränsad, och NorJes Storthing, som saknar utväg att ställa någon till ansvar för hvad dess konung i dessa angelägenheter beslutar. Norge är icke uttryckligen beröfvadt rättighet att i dessa frågor bevaka sitt eget bästa, hvilket ock bevisas deraf, att sedan 1830 ett norskt statsråd eger öfvervara dessa förhandlingar, hvarförutan Norges Storthing eger rätt att få del af ingångna traktater, och norska regeringens betänkande skall inhemtas öfver de, båda rikena gemensamt rörande, utrikes angelägenheter, hvilka blifva föremål för svenska statsrådets öfverlöggningar, hvari då ock norska statsråden ega deltaga. RR Då Norge är ett fritt och Ssjelfständigt rike, så är Norges grundlag dess grundiag, och inyen har med densamma något att skaffa, annat än de norska statsmakterna. Då man påstår, att det är nödvändigt, att vissa paragrafer i norska grundlagen betraktas såsom unionsbestämmelser, t. ex. stadgandet om konungens religion, myndighetsålder ms. rm., så glömmer man, att konungen har sitt absoluta veto i fråga om grundlagsändringar. Vi tillägga för egen del, att förhållandet måste vara reciprokt, och att man mycket väl kan och bör medgifva, att vi å svenska sidan kunna vara förpligtade att så länge waiomen. består, icke göra sådana ändringar i våra srundlagsbestämmelser, som stå i uppenbar strid. emot och omöjliggöra unionen; men. icke, vilja eller böra vi degföre medgifva, att våt grundlag genom unionen blifvit nå-. gonting annat än vår grundlag, eller att norska Storthinget kan ha någon rätt att träda n emellan Sverges representation och rege-ringsmakt i svenska grundlagsfrågor. — 473 Å. At påstå, att en grundlag, utfärdad och sanktionerad ar Norges konung underj norsis kontrasignation, skulle kunna vara en Oaktat inelan tvenne folk, är en orimbghets En internationel! traktat skule väl ha blifvit utfärdad på båda språken. Der skulle väl finhas någon enda paragraf, som bäxtydde på att norska grundlagen hade en sådan traktatmässig nåtur, och huru skulle i sådant fall konungens ombud och konungen sjelf kunnat underteckna grundlagen utan att göra någon invändning mot 11276 af ensamma, som ger bestämd föreskrift om huru förändring i grundlagen skall ske, utan den ringaste inskränkning eller rainsta förbehåll af någon svensk medverkan, Det skulle komraa att bero helt-och hållet på godtycket att bestämma hbvilkaoch huru många paragrafer af grundlagen, som skulie anses un:onella, Nauman) har uppräknat en hel hop paragrafer såsom varande unionella, äfven sådana, som icke stå i aflägsneste sammanhang med unionen, och vill man -åsom ett skäl hålla sig till kommissariernas preliminärt påtecknade attest, hvilken efter ratifikationen är ati betrakta såsom icke existerande, så måste man konseqvent komma derhän, att hela Grundloven är en unionsbestämmelse. 5. Realunionen emellan Sverge och Norge kom icke till stånd genom norska grundlagens sanktionerande eller Carl XIII:s val till Norges konung, utan först genom riksakten af den 15 Maj 1815. Intill sistnämnde dag var detendast en personal-union och ur strängt rättslig synpunkt betraktadt knappast detta.j Författaren visar, att det är förbiseendet af ) Nauman har i sin Svensk statsförfattningsrätt adopterat den åsigten, att Norges Grundlov utgjorde det första föreningsfördraget; men känna vi denne vetenskapsman och ha riktig föreställning om frånvaron hos honom af egenkärt och envist rätthafveri och verklig kärlek till sanningen, skall han säkerligen, efter den mångsidiga belvs