Aftonbladet – 17 februari 1860, sida 1

haf, som numera icke visste af någon ebb, utan oupphörligt steg: allt högre och högre, till fasa och förvåning för åskådarena på stranden — under allt detta hade nu tre stormiga år förgått. I det fredliga hemmet i Soho, der Lucie fortfor att spinna sin gyllene tråd kring dess trefna invånare, sutto desse mången afton och lyssnade till genljuden i det lilla hörnet; lyssnade med bäfvan, när de hörde de dånande stegen. Ty dessa hade för dem blifvit stegen af ett helt folk, framstormande under en röd fana, förvandladt till vilddjur genom en ihärdigt fortsatt, förfärlig förtrollning. Monseigneur, såsom klass; hade vändt ryggen åt ett fädernesland, hvarest man så föga visste värdera honom — hvarest man tyckte sig så litet behöfva honom, att han äfventyrade att bli afskedad derifrån, och från detta lifvet med detsamma. Liksom bonden i fabeln, hvilken med stort besvär hade frumbenvnrit hin onde, och vid hans åsyn blef så förfärad, att han ej förmådde göra den lede fienden någon fråga, utan genast tog till fötterna, så gick det äfven monseigneur: sedan han i många herrans år oförskräckt läst sitt Fader vår baklänges och användt en mängd endra besvärjelser för att framkalla den onde anden, hade han icke väl fått se honom i kela hans infernaliska majestät, förrän han hasteligen tog till sina adeliga fötter. Med Monseigneur hade naturligtvis äfvenledes det guldskimrande hofvet försvunnit — hofvet med sin sataniska högfärd, sin sardanapaliska yppighet och sin mullvads-blindhet: hofvet, alltifrån den högstförnäma innersta cirkeln, ända till den yttersta ruttna ringen af ränkor, sedeslöshet och falskhet, hade totalt försvunnit. Konungadömet hade försvunnit — hade blifvit. belägradt i sin egen borg och suspenderadt,, när de sista tidningarna anlände till London. Augusti månad år sjuttonhundranittiotvå var kommen, och monseigneur var den tiden för-. skingrad åt alla håll i verlåen. ) Monseigneurs högqvarter och stora mötes-,