Aftonbladet – 17 februari 1860, sida 1

EN BERÄTTELSE AR CHARLES DICKENS. Det led allt djupare in på natten. Träden kring det gamla slottet, hvilka stodo i enslig orupp för sig sjelfva, böjde sig för en annalkande stormvind, liksom hotade de den väldiga byggnad, som reste sig mörk upp emot molnen. Regnet nedströmmade på de vå terasstrapporna och piskade mot den stora slottsporten, liksom bade det haft brådtom att varnande väcka de som sofvo derinnanför; hemska vindstötar hveno genom försalen bland lo gamla spjuten och jagtknifvarna, foro tjutande uppför trapporna och satte 1 rörelse omhängena till sängen, i hvilken den siste markisen hade sofvit. Österifrån, vesterifrån, norrifrån och söderifrån anlände fiån skogen ned tunga steg, i det höga gtöset och öfver prasslande qvistar, fyra bemska skepnader, som afpassat sina steg så väl, att de på en och samma gång möttes på borggården. Fyra ljuslågor framskymtade och försvunno åter åt olika håll, och så-var allting kolsvart igen. Men icke länge. Plötsligen började slottet görn sig på ett besynnerligt sätt synligt genom ägor. dess eget ljus, liksom. det hölle på att bli en sjelflysande kropp. Derefter började en jaddrande strimmaleka bakom de arkitektoniska prydnaderna på dess framsida, hvilken, väljande genomskimiga ställen, visade hvarest balustrader, hvalfbågar och fönster befunno sig. Sedan steg hon högre, och blef bredare och klarare. Snartutbröto från ett tjog stora fönster lågor, och stenansigtena, som vaknat, stirrade ut bland. eld och Tök, Ett svagt buller uppstod i slottet, härle dande sig från de få. personer, som nu funnos qvar der; en häst sadlades, och en ryttare for af. Det blef eti sporrande och piskande i mörkret, och tygeln drogs in vid Se Aftoublydet n:is 1—5, 7—L11, 13—27, 29, 34—38, ; OTVÅ STÄDER?