Aftonbladet – 17 februari 1860, sida 1

F—— Rp LV åt sidan) stenansigtena grina, liksom Vore de mycket plågade. När störa massor af sten och bjelkar nedrasade, bortskymdes ansigtet med de två små groparna i näsan; men det arbetade sig fram igen, och tycktes verkligen vara den grymme markisens, som nu brändes på bål och kämpade med lågorna. Slottet brann; de närmaste träden, träffade af lågorna, sveddes och förkolades; aflägsnare träd, antända af de fyra hemska skepnaderna, omgåfro den lågande byggnaden med en ny skog af rökpelare. Smultet bly och jern sjöd i springbrunnens marmorbäcken;. vattnet uttorkades; de spetsiga tornspirornas blyplåtar hopsipprade för hettan och nedrunnoi fyra eldströmmar. Stora remnor och sprickor öppnade sig i mångfaldiga former i de tjocka murarna; uppskrämda foglar kretsade kring branden och nedföllo i lågorna; fyra hemska skepnader aftågade, österut, vesterut, norrut, söderut; fyrbåken, som de hade tändt, ledsagade dem på deras mörka väg till nästa mötesplats. Den illuminerade byen hade tagit hand om larmklockan, afsatt den rätta ringaren, och ringde nu under hurrarop en festringning. Men icke nog med det. Byen, på hvilken svält, eld och klockringning hade slagit åt hufvudet, och som drog sig till minnes, att monsieur Gabelle hade att skaffa med uppbörden af frälseräntorna och kronoutskylderna — ehuru på den sista, tiden endast obetydliga kronoutskylder och platt inga frälseräntor blifvit till monsieur Gabelle inbetalda — började brinna af otålighet att få hålla ett litet samspråk med honom, hvadan man omringade hans hus och med högljudda rop kallade ut honom. Monsieur—Gabelle tillbommade då på bästa vis sin husport; och höll sedan rådpligning med. sig sjelf om hvad soo här, månde vara bäst att göra. Resultatet a! denna ;rådplägning blef, att Gabelle åter begaf sig upp på taket af sitt hus och tog plats bakom skorstensförskansningen, med fast beslut, att, i fall hans port blefve inslagen — ty Gabelle var en liten eldfängd karl från södra