Aftonbladet – 17 februari 1860, sida 1

brunnen i byen, och den löddriga hästen stod vid monsieur Gabelles ; dörr. Elden är lös, herr Gabelle! Hjelp oss, herr Gabelle! Hjelpen oss, go vänner, allihopi Stormklockan rördes flitigt, men till någon annan hjelp (om någon sådan var möjlig) förspordes intet tecken. Väglagaren och. tvåhundrafemtio hans synnerligen gode vänner stodo med armarna i kors vid. brunnen och betraktadeden uppstigande eldpelaren. Han är visst fyratio fot hög, sade de, med bitter hänsyftning på galgen, och rörde sig ej ur fläcken. Ryttaren från slottet och den löddriga hästen foro dånande af genom byen och galopperade uppför den steniga vägen till fängelset på klippan. Vid fängelseporten stod en grupp af officerare och betraktade vådelden; ett stycke från dem en grupp af soldater. Hjelp, hjelp, herrar officerare! Slottet brinner; dyrbara saker kunna räddas undan lågorna, om hjelp kommer medan tider är! Hjelp! Hjelp Officerarne sågo på soldaterna, som sågo på elden, gåfvo inga ordres, utan svarade, i det de ryckte på axlarna och beto sig i läppen: Det måste brinna. När ryttaren kom tillbaka från fängelset och red genom DYR, så höll byen på att lluminera. Väglagaren och hans tvåbundrafemtio synnerligen gode vänner, hvilka samtligen betagits af den ljusa idgen att illumihera, hade skyndat hvar och en hem till sig h satte en dank bakom hvarje liten matt nsterruta. Den allmänt rådande bristen på folket att på ett temligen hos monsieur Gal elle, vid visade ett och annat tectill motstånd eller tvekan, gjorde vägla:ren, annars så undergifven höga öfverhe, den anmärkningen, att kuskvagnar med fördel kunde använd-s till lusteldar, och att osthästar kunde duga till stek. Slottet fick brinna bäst det gitte. I den vildt härjande vådelden tycktes cn glödande vind uppstiga från sjelfva: afgrunden för att bortsopa den ståtliga byggnaden. Mellan lägorna såg man, när vinden stundom slog dem