Aftonbladet – 16 februari 1860, sida 2

måste utgången bekymra hvar och en; som anser af vigt, att Sverges folk genom sin representation bibehåller Sverges heder obefläckad, :et dyrbaraste Sverge eger i arf från lysande tider. Till följd derat har undertecknad känt sig manad att utsända några ord ibland allmänheten. Författaren ådagalägger, att, i enlighet med allmänna statsrättsliga begrepp och bestående fördrag Norge lagligen eger så välsjelfständighbetsrätt som jemlikhetsrätt i unionen, och att den begäran, som utskottsafdelningen beslutat föreslå, således är en begäran, att konungen skall tvärtemot gällande lagar förskaffa Sverge en högre ställning i unionen än hvartill Sverge på grund af den unionella rätten är berättigadt, d. v. s. att konungen skall hjelpa rikets ständer att på lämpligaste sätt våldföra Norges rätt, eller med andra ord att förändra unionens beskaffenhet och göra den ifrån en lika berättigad union till en förening, deri Norge förvandlas till en underordnad stat, h. e. att förödmjuka Norge eller tvinga det till unionens upplösning. Ett sådant steg benämnes emellertid af personer med anspråk på att anses såsom frisinnade ett fastare tillknytande af unionen.? Genom en utförlig framställning visar författaren derefter, att yrkandet på norska ståthållarefrågans afgörande i sammansatt statsråd innebär ett förklädt anspråk på Sverges öfverhöghet öfver Norge och afser att Norges konung skall subordinera under Sverges konung, att Sverges regeringsmakt skall förödmjuka Norges regeringsmakt, att svenska staten skall sättas i tillfälle att såsom vasall behandla norska staten. 2. Granskning af hr riksarkivarien m. m. Nordströms anförande till presteståndets protokoll den 12 siwstlidne Januari. Hr Malmströn: nagelfar i denna afhandling skarpt med hr Nordströms utgångspunkter, premisser och citater och visar att de äro lika oefterrättliga som hela den på denna falska grundval konstigt upp:taplade nya teorien om Sverges öfverhöghet öfver den norska grundlagen. Hi Malmströms uppsats slutar med följande ord: Jag har härmed sökt visa halten af någre bland de nya läror i historia och statsrätt, som på de sista veckorna begynt komma i svang. Att föreningen mellan Sverge och Norge ieke är fullkomlig, att Norges regering och Storthing vid flera tillfällen visat Sve-ge en oförtjent och stötande misstro och afvoghet, att månget unionsförhållande behöfver förtydligas, utvecklas, förbättras, kanske förändras, medgifves gerna. Men om man verkligen vill fullkomna unionen, så måste man utgå. från unionens grundsats. Att efter de högtidliga förklaringar om Norges sjelfständighet och jemlikhet, som Sverges konung och ständer år 1815 afgåfvo, numera på grund af vrängda eller obestyrkta citater begynna tala om Sverges principat och Norges afhängighet, det är att i diskussionen om unionsfrågorna intaga en position, som aldrig kan försvaras, det är att med allo makt arbeta på unionens upp lösning och gå deras ärender, som ej älske ett enigt och starkt Skandinavien, och hvad värre är, det är att söka förmå rikets ständer att bryta fädrens tro och lofven och att neåsätta Sverges redligtet i verldens ögon.