Aftonbladet – 14 februari 1860, sida 3

tare tids försvar samt hufvudstadens skydI f dande för bombardering. I det föregående fär dock visadt, att komitens befästningar icke Åkunna skydda för bombardering, äfvensom att HT omfatiningskedjan förmodligen på flera ställen Åkan genambrytas, om fienden koncentrerar alla sina krafter på en punkt. Men äfven om fienden icke skulle använda något af dessa båda medel; kan han dock nom kort tid både instänga armen samt uthungra såväl den som befolkningen, emedan befästningarne på de flesta ställen ej hafva fett sådant läge, att de medgifva utfallsfrihet samt öppna förbindelser till lands och sjös. Had nemligen utfallsfriheten beträffar, så I äro förskansningarne mestadels så anlagda, att le ligga hitom de pass, som skola försvaras, men ej bortom dem, hvarigenom visserligen tillgången spärras för fienden, men äfven utgången för egna trupper. Så är t. ex. fallet vid Ålkistan, der visserligen genom Stocksundsbrons upprifvande fienden hindras komma fram, men äfven egna trupper hindras göra utfall, om fienden besätter det på andra sidan belägna öfverhöjande berget; äfven näset mellan Edsviken och Brunnsvikens norra ända kan lätt spärras af en öfverlägsen .notståndare. Men särdeles på denna sida är utfallsfriheten af största vigt, emedan fienden, om densamma egde rum, på vägen till Norrtelje skulle nödgas qvarlemna betydliga massor, för att skydda den i venstra flanken beägna förbindelsevägen med landstigningspunkten, vare sig att den sednare är närmare eller fjermare. Nu kan fienden deremot med ringa krafter spärra Stocksund och nyssvämnde näs samt använda alla de krafter, som innars skulle behöfts på Norrteljevägen (med nvilken förbindelsen kan underhållas medelst en bro öfver Edsviken), att tillsluta rummet mellan Brunnsviken och Ulfsundafjerden, hvilset ej bör blifva svårt, emedan terrängen derstädes är särdeles bruten. Då det derjemte ligger i komitåns plan, att rifva Tranebergsbron, så kan fienden med obetydlig öfvermakt instänga svenskarne på norra sidan, emedan devid omfattningslinien belägna passen lika mycket gynna hans försvar som vårt. Skulle fienden landstiga söder om Stockholm, så blir det för honom lika lätt att fastsätta sig söder om den dalgång, som åtföljer befästningskedjan, som det är för oss att försvarå den norra sidan deraf; blott på ett ställe, nemligen vid Adelsberg och Nybohof, äro verken så, belägna (näs 3, 4 och 5), att de i någon mån medgifva utfallsfrihet; men för öfrigt kan äfven hela denna sida lätteligån stängas. Vare sig fienden således landstiger norr eller söder om Stockholm, kan ban alltid tillstänga förbindelsen till lands på def sida, å hvilken han landstigit. Fastän i högsta grad ofördelaktigt, skulle detta förhållande i och tör sig likväl ej vara fullt ut så skadligt, som det nu blir, emedan sjöförbindelserna af honom så lätt kunna spärras. Detta är i främsta rummet fallet med förbindelsen åt Mälaresidan med det inre af landet, hvilken är 3å vigtig för tillförsel af lifsmedel och förstärkningar. Komitn har nemligen uraktlåtit att medelst befästningar skydda det vigtiga passet vid Klubbfjärden utanför. Stora Essingen, der norra och södra fasta landet närma sig hvarandra på ett afstånd af blott 1000 alnar. Detta är så mycket märkvärdigare, som en af komitens ledamöter, kom-J mendörkapten Lawån, fästade dess uppmärksamhet vid förhållandet samt eftertryckligt påyrkade befästningars anläggande på den vigtiga punkten. Men man fästade intet afseende vid hans mening. Följden blir emeliertid den, att fienden, ehvad han kommerV från norra eller södra sidan, medelst battefier . kan spärra passet. Men det är ej nog härmed. Om fiendens) öfvermakt är mycket stor, hvilket är ganskal, möjligt, så är icke otroligt, att han till och ned kan öfvergå till motsatta stranden. och äfven der hindra förbindelsen med det inre af undet, hvarigenom hufvudstaden blir alldeles stängd; åtminstone torde han medelst en ströfkär utan särdeles svårigheter kunna föröra jernvägen. För den egna skärgårdsfiottan blir det förmodligen svårt, att hindra er sådan öfvergång, emedan landtbatteriers öfvervigt öfver krigsfartyg, om ej missförhällan!et i kanonantal är alltför stort, kan anses som 11 regel. Äfven förbindelsen med WaxholHen och Stockholms skärgård afskäres, om enden går öfver och bemiäöktigar sig Liingön, hvilken sednare torde -blifva svår att tertaga, emedan i komitens plan äfven Lilingöbrons rifvande ingår. Resultatet af allt detta blir emellertid det: att den i Stockholm samlade svenska armån, ;m den icke redan förut till följd af hufvudstadens bombardning eller fiendens inbrott på aågon del af omfattningskedjan, tvungits lemna lensamma, i alla fall efter några veckors för:opp nödgas dertill genom förbindelsernas afskärande med det inte af landet; såvida den j vill utsätta sig för faran att jemte befolkvingen uthungras eller rent af instängas, Nu frågas: fihnes här det ringaste förhållande nellan medel och ändamål? Finnes den rinsaste anledhing att underkasta sig en så dryg utgift som öfver 9 millioner riksdaler, på det armen några veckor längre skall kunna hålla vig i hufvudstaden; Kvilken under tiden dock ir utsatt för förstöring? Och hvad blir följlen, om armån nödgas lemna Stockholm? Skall man förstöra befästningar, som kostat): I millioner, d. v. s. mera än alla Sverges tästningsbyggnader under 30 å 40 års tid, hvars kostnader blott uppgåtttill 7 millioner? Eller skall man öfverlerinå dem åt fienden, som sedan till följd af sin allmänna öfverlägsenhet torde blifva omöjlig att bortdrifva? Blir ej härigenom befästningen snarare skadlig, än nyttig? Svaret på denna fråga torde ej blifva svårt att finna, Alla dessa förhållanden mås:e framstå i en så mycket ofördelaktigare dager, som med komitens förslag äfven en annan högst ckad