Aftonbladet – 14 februari 1860, sida 2

sugningskraft, att det inom en fjerdedels timma icke mer fans en lefvande själ qvar i sankt Antons sköte mer än några gamla kärin. gar och de gråtande barnen. Hela denna folkmassa fyllde nu dels domsalen, hvarest nämnde gamle man, lika ful som elak, befann sig, dels angränsande torg och gator. Defarge och hans hustru, La Vengeange och Jacques Tre befunno , sig bland de främsta i trängseln, icke långt från den anklagade. Se der! ropade fru Defarge, pekande med sin knif, der står den gamle syndaren, bunden med rep! Det var ett bra påhitt, att binda en knippa gräs på ryggen på honom. Ha, ha, ha! Ett rasande bra påhitt! Låt honom smaka på det nu! Madame stack knifven under armen och klappade händerna, liksom på teatern. De som stodo närmast bakom fru Defarge, underrättade om orsaken till hennes förtjusning sina närmaste grannar i trängseln; från dem gick det sedan såsom en löpeld vidare och vidare, och de närbelägna. gatorna åter. skallade snart af handklappningar. Under påföljande par tre timmar af ett vidlyftigt för. hör blefyo madames uttryck af otålighet uppsnappade och med förvånande hastighet fortskaffade och spridda, hvilket gick så mycket lättare, emedan några karlar, hvilka med beundransvärd vighet hade på utstående arkitektoniska ornamenter uppklättrat till fönstren, kände fru Defarge, och nu tjenstgjorde såsom telegrafer emellan henne och hopen utanför stadshuset. Slutligen steg solen så högt på himlen, att bon kastade en vänlig — liksom hoppgifvande eller beskyddande — stråle ned på den gamle fångens hufvud. En sådan ynnestbevisning kunde folket icke lida; den boppackade folk