Aftonbladet – 14 februari 1860, sida 2

massan, som så förunderligen länge hållit ihop. flög nu i sär, liksom agnar för en vindstöt, och Sankt Anton hade honom i sina klor! Detta blef genast bekant bland hela folkmassan inom och utom stadshuset. Defarge hade blott hoppat öfver ett skränk och ett bord, och omfattat den arme mannen med dödligt famntag — hans hustru hade endast följt honom och gripit tag ictt af repen, med hvilka han var bunden — La Vengeance och Jacques Tre hade ännu icke hunnit fram till dem, och karlarne vid fönstren hade ännu icke slagit ner i salen, liksom roffåglar, från sina höga ställningar — då ett skri tycktes skalla öfver hela staden: För ut honom! För ut honom till lyktpålen ! Ner och upp, och hufvudstupa utför stadshusets trappor; än på knäen, än på fötterna, än på ryggen; släpad, sparkad, och halfqväfd af gräsknippor, som kastades i ansigtet på honom af hundratals händer; med sönderrifna kläder, mörbultad, flåsande, men ännu alltid bedjande, tiggande om nåd och förskoning; konvulsiviskt darrande af dödsångest när hans bödlar sköto hvarandra tillbaka och lemnade en liten öppen plats omkring honom för att bättre komma åt att se honom; nu släpad såsom en stock genom en skog af ben, framhalades han till närmaste gatbörn, hvarest en af de hemska lyktorna dinglade. Der släppte fru Defarge af honom — alldeles såsom en katt släpper af en råtta — och betraktade hoom tyst och stilla, medan de lagade allt i ordning, och under det han anropade hennes varmhertighet, under det qvinnorna tjöto åt onom och karlarne skreko, att han skulle Mlifvas med gräs i munnen. Nu upphissades lan, och repet brast, och de mottogo honom skrikande; för andra gången upphissades han, och repet brast, och de mottogo honom skrisande; tredje gången var repet barmhertigt