TIJUGOFJERDE KAPITLET. Hafvet häfver sig ännu. Den utmärglade Sankt Anton hade icke haft mer än en jubelvecka för att, så godt sig göra lät, förbättra smaken på sitt svarta och bäska bröd med kryddor af broderliga omfamningar och lyckönskningar, då fru Defarge en dag satt vid sin disk såsom vanligt, och skötte värdskapsbestyren i krogsalen. Fru Defarge hade nu ingen törnros i sin hårklädsel; ty spionernas talrika brödraskap hade på ena enda vecka blifvit ytterst varsamt med, att våga sig in på helgonets område. Lyktorna på dess gator dinglade på ett förunderligt hemskt vis. Fru Defarge satt med korslagda armar, bestrålad af morgonsolen, och lät sina blickar sväfva kring salen och ut åt gatan. På båda ställena syntes grupper af dagdrifvare, smutsiga och trasiga, men öfver hvilkas uselhet nu tronade ett starkt medvetande af makt. Den trasigaste nattmössa, vårdslöst kastad öfver det ruskigaste hufvud, innebar följande hemliga betydelse: Jag vet nog, jag som bär denna mössa, hvad det kostat mig för möda att hålla lifvet vid makt i min utsvultna kropp; meh den vet också huru lätt det nu bhfvit för mig, för mig, som bär denna mössa, att beröfva dig lifvet. Hvarje mager naken arm, som bittills hade varit utan arbete, hade nu alltid ett blodigt arbete i beredskap. De stickande