rock med rödt ordensband, fanns det blott en enda lugn figur, och det var en qvinnas, Se der är min manl ropade hon i det hon pekade på honom. Se der är Defargels Hon stod orörlig tätt invid den bistre gamle officern, och böll sig oaflåtligen tätt invid hans sida hela vägen, då Defarge och de andre förde bort honom; höll sig oafiåtligen tätt vid hans sida, då han var kommen till sin bestämmelseort och de första slagen riktades mot honom bakifrån; förblef oaflåtligen tätt vid hans sida, då skurar af käppslag och stenar började hagla öfver bonom; var honom så nära, då han nedföll lifös under dem, att hon, med plötslig bänförelse, satte foten på hans nacke och med sin mordiska knif — länge hållen i beredskap — afskar hans hufvud. Stunden var nu inne, då Sankt Anton skulle utföra sitt vederstyggliga infall att hissa upp menniskor på lyktpålarna, för att låta se hvad han var för en karl. Sankt Antons blod kökade i hans ådror, och det jernbårda tyranniets blod stelnade — stelnade på stadshusets trappor, hvarest kommendantens lik låg — stelnade på fru Defarges sko, med hvilken hon hade trampat på den döda kroppen, då hon stympade honom. Hissa ner lyktan-der1 skrek Sankt Anton, i det han såg sig omkring efter ett nytt dödssätt. Här är en af hans soldater, som skall ställas på post! Den dinglande skildtvakten utställdes, och hafvet frambrusade vidare. Det frambrusade detta haf af svart, skummande vatten, af hotande, öfver och mot hvarandra uppsvallanda vågor, hvilkas djup ännu icke. var pejladt, hvilkas kraft ännu ingen hade mätit — detta obarmhertiga haf af spöklika, vilda skepnader, af hämdlystna FOPa af ansigten så länge härdade i lidandets brinnande ugp, att äfven det svagaste uttryck