ler bitarna, Jacques. Och se här bar du nin knif; rispa upp madrassen och leta i valmen ... Håll upp blosset, du der! Med en hotande blick på fångknekten kröp van in i spiseln, tittade upp i rökfånget och slog och bultade på dess sidor med bräckjernet samt bröt på det omgifvade gallret. Efter en liten stund nedrasade smulor af murbruk och sot, för hvilka han böjde bufvudet åt sidan; i dessa skärtvor, och i den gamla askhögen, och i en springa i spiselmuren, i hvilken hans verktyg hade inträngt, gräfde och letade han med mycken noggrannhet. Är der ingenting bland träbitarna eller i halmen, Jacques?, Ingenting. Låt oss samla ihop hela skräpet i midten af cellen. Se så, tänd på nul : Fångknekten påtände det lilla bålet, och lågan uppblossade lifligt; De läto det brinna, krökte åter ryggen för att komma ut genom den låga dörren och återvände på samma väg till borggården. De tyckte sig återfå hörselförmågan i samma mån som de kommo längre ned, tilldess de åter befunno sig midt uti et vilda tumultet. Der var en häftig uppståndelse för att få rätt just på Defarge. Sanct Anton skrek och ropade, att han ville ha vinskänken till an: förare för dem, hvilka bevakade kommendanten, som hade försvarat Bastiljen och skjutit på folket. Annars kunde det hända att kommendanten icke blefve förd till stadshuset för att få sin dom; annars kunde det hända, att kommendanten sluppe undan och att folkets blod — hvilket i hast hade fått ett värde, som det i så många år icke haft — förblefve ohämnadt. I den vilda grupp af gräsliga, ursinnigt tjutande gestalter, som omgåfvo deunge gamle bistre officer, utmärkt genom sin gråa vapen