Sa MvmuRIaA SJIUCIGECT at GLLUCICO JUT UYyrvarta vUE räknadt att detta syftemål dock på långt nä icke uppnås. Det måste således anses i des väsendtligaste delar förfeladt. (Forts.) Ett par drag till Wiokenbergs blograf. (Ur ett bref från en resande landsman.) Berlin den 31 Januari 1860. — — — Jag var förliden vecka i sällska; med en större samling artister och konstvänner och gjorde dervid flera intressanta bekantskaper. En hr Otto, får hvilken jag blef presenterad och med hvilke jag länge samspråkade, uppgaf sig hafva varit särdeles god vär med vår alltför tidigt aflidne landsman målaren Wickenberg. Herr O. var dessutom en stor beundrare af W:s talang, öfver hvilke: ban utgöt sig i de varmaste loftal, i det ha räknade honom bland vår tids störste mästare. Som han såg att det intresserade mig, berättade han åtskilligt om W:s vistelse i Berli och Paris. Redan år 1836 hade O. gjort W:s bekantskap. Han omtalade bland annat, at första gången han gjorde besök hos Wicken berg hade han i trappan mött en konsthand lare, D., som kom brådstörtande ut ifrån W: boning, under det han högt ropade: Dej Wickenberg ist verriickt geworden. Händel sen var, att denne D. af W. hade beställt genretafla, för hvilken han utfästat sig att be tala 15 louisdorer. När taflan var färdig, tillsades D. att infinna sig hos W., som nyss hade tillfrisknat efter en svår ögonsjukdom D. var förtjust öfver den vackra och geniali ska taflan, men ville icke desto mindre nedprutz: priset till 10 louisdorer. W. påminte bonon om deras öfverenskommelse och försäkrade honom att han lika väl med denna, som med hans föregående stycken, skulle göra gute Geschäfte, D. visste att Wickenberg för tillfället var i behof af penningar, och påstod der före efter en stund, då han hörde att W. ej ville pruta ner priset, att han hade gjort eti alldeles för högt anbud, hvarföre han nu nedsatte detta med ytterligare 4 louisdorer, — så ledes ville han för taflan ej betala mer än 6 louisdorer. W., som då D. kom var syssel satt med att spela viol, på hvilket instrument han egde en ej vanlig skicklighet, blef öfver detta sednare sårande anbud så häftigt förtörnad, att han fattade violen, som han ännu häde i handen, uti halsen, och, under det har utropade: Jag skall lära dig pruta f—e judex. slog den med all kraft i hufvudet på konsthandlaren, så att bitar af resonansbottnen dansade rundtomkring väggarne. Hr O. fann W. vid sitt inträde ännu mycket upprörd, men då O. för bonom berättade huru han i trap Pan sett den korpulente konsthandlaren i sin förskräckelse göra riktiga saltomortaler, återkom löjet snart på W:s ännu efter sjukdomen bleka läppar. Några år derefter bade Wickenberg tillsammans med trenne bland sina artistvänner en afton setat på ett cafå i Paris. Bland annat föll samtalet på den franska marinmålaren Gudin och det den tiden särdeles guterade klatschmandret. W. uttalade mycket sträng! sitt ogillande af detta manår, likasom i allmänhet af allt eftektsökeri inom konsten. En bland de närvarande artisterna, en fransmav. yttrade, då W. slutat: Det är väl derföre ati detta ej är er genre, eller rättare emedan ni ej är initierad uti denna gente.. Säg hellre rent ut att jag ej är mäktig att måla med nutidens breda pensel, svarade W. lugnt. Låton. 988 emellertid afbryta all vidare dispyt häromp. tillade han, jag bjuder herrarne att om åtta dagar komma till mig för att få tillfälle se Något som vi kunna få tillfälle att samfäld: kritisera, och derefter ber jag att I hållen till godo med en middag, som vi intaga i Champs Elysges,. Alla lofvade komma, och snart derefter åtskildes sällskapet. Åtta dagar derefter befunno sig de tre artisterna jemte hr O. i W:s atelier, beundrande ett litet sjöstycke, i vars förgrund syntes höga klippor, vid hvilkas fot låg ett med vågorna brottande, nästan sönderslaget skepp. Den vackra taflan, som belystes af den nedgående solen, var målad 1 de briljantaste färger samt med de effektrikaste tjocka och moderna klatschar, — allt detta oaktadt dock med en poesi och en finess ! utförandet, som väckte allmän beundran och förtjusning. Denna stegrades till entusiastiska bravorop när, i taflans ena hörn, en af de närvarande upptäckte det med små bokstäfver skrifna P. Wickenberg. Alla medgåfvo helt Öppet att Gudin var öfverträfad i sin egen genre. Hvad betalar ni mig för denna tafla. frågade W. den franske artisten, som hade påstått att W. ej var initierad uti klatsechmaneret. Jag har ej råd att köpa den, svarade denne. 100 francs begär jag derför, om ni vill ha den, fortfor W. Jag skulle vilja gifva 1.000 francs derför om jag hade, men 3 ni nu afstår den för 100 francs, antager Jag med stor tacksamhet tillbudet; till ett minne af den store Wickenberg skall jag in till min död bevara denna taflan, svarade den förtjuste artisten. De 100 francs erlades, och med dem betalte W. den derpå följande glada och särdeles animerade middagsmåltiden. Glädjande var det för mig att höra dessa och andra yttranden om Wickenbergs talang. så mycket mera som jag sjelf alltid varit en beundrare af W. och ansett honom vara den mest framstående af våra svenska artister, ännu bland dem oöfverträffad. . Wickenberg var mera än någon annan herre öfver tekniken; men han hade för mycken vördnad för konsten, för att använda denna förmåga på ett skojigt sätt och låta den tekniska virtuositeten bli mål och hufvudsak. I Wickenbergs taflor återfinner man alltid poeten, det ädla, varma, entusiastiska hjertat, aldrig den råe effektsökaren, aldrig den kalkylerande krämaren, aldrig marktschrejern eller lindansaren. D. Telegrafunderrättelser. — London den 10 Febr. Handelsfördraget med